Almedalen

Nu är jag på plats i Almedalen. Den här veckan är viktig i och för den svenska demokratin. Det skriver jag om i dagens kolumn i Expressen.

För egen del kommer veckan bestå av både det ena och andra. Så här ser schemat ut (om någon nu bryr sig;)):

Söndag:

Uppsnack om veckan, Expressen (16.30)

Måndag:

TV4 News (11.15)

SVT.se, ”Lunchlive” (12.00) med Filip Struwe

”Mediamakt – vem vågar bli politiker?”, seminarium arrangerat av Tidningsutgivarna

SVT Debatt (20.00)

Tisdag:

SVT Gomorron Sverige

”Medialisering – vem utnyttjar vem?, SamSpråk, seminarium arrangerat av FAS och RJ

Onsdag:

SR, P4 Extra, (14.00)

SVT Debatt (20.00)

Torsdag:

SVT.se, ”Lunchlive” med Filip Struwe

Analys av Niklas Svenssons utfrågning av Jan Björklund respektive Annie Lööf, Expressen (14-15)

SVT Debatt (20.00)

Fredag:

Statsvetare – fjärde statsmakten? Seminarium arrangerat av Statsvetenskapliga förbundet

Och så här fint bor jag i veckan: 

Dagens Expressentext

Har Löfven fastnat i kollektivismen?

Intervju i tidningen Curie

Partiledardebatt och ledarval

I dag var det sista partiledardebatten för riksdagsåret. Jag hade själv inte möjlighet att titta eller lyssna på hela debatten, utan bara den första dryga timmen. Min spontana reflektion efter den första timmen var: varför i hela friden valde inte Socialdemokraterna Mikael Damberg till partiledare? (Svaret har vi nog redan, frågan är mer retoriskt ställd) Dagens partiledardebatt visade att han är en skicklig retoriker och debattör. Damberg kan uppfattats som aningen tråkig, grå, lite överkontrollerad och för mycket av ”bror duktig”. I den nya rollen som gruppledare tycks han delvis ha blommat ut. Det är helt klart så att det var enormt viktigt för Damberg att i dag visa sig kompetent uppgiften att vara ”partiledare” i riksdagen. Visa att han är ett korrekt val till posten som gruppledare. Det märktes att han ville leverera.

Det är möjligt att Stefan Löfven rycker upp sig som retoriker och debattör, och på så vis kan visa mer energi och driv, i kombination med seriositet. Kvaliteter väljarna vanligen uppskattar.

Vidare är det påtagligt hur enormt viktigt det faktiskt är att sitta i riksdagen som partiledare, inte minst som ledare för det största oppositionspartiet. Minns Ulf Adelsohn, Maria Leissner och Maud Olofsson. Partiledardebatterna är ett mycket bra tillfälle att i lugn och ro (under många timmar) få profilera sig själv och sitt parti. Givet det parlamentariska läget är riksdagen i dag ett reellt maktcentrum. Det är sant att en minoritet av väljarna följer dessa debatter. Men politik handlar om mer än några minuter i TV-rutan. Politik och demokrati är att diskutera och argumentera, att pröva sina och andras förslag i ett ordnat samtal. Att som partiledare inte delta i detta är naturligtvis möjligt, men det är definitivt inte optimalt.

Om att prata politik

I går presenterades SCB:s stora vårmätning. Den största förändringen är Socialdemokraternas uppgång, eller bättre uttryckt, återhämtning, i opinionen. De rödgröna partierna skulle få egen majoritet i riksdagen, om det vore val i dag.

Men – det är inte val i dag. Det är val om först drygt två år, och på dessa två år kan enormt mycket hända. Det har vi sett förut, senast under förra mandatperioden när siffrorna också visade på ett rejält övertag för oppositionen men som slutligen landade på återvinst för regeringen.

Vore jag Socialdemokrat skulle jag således vara mycket försiktig med att ta ut någon seger. Carin Jämtin gav uttryck för försiktighet i intervjuer under dagen i går, att det är för tidigt att ropa hej, etc. Men, hon sa även att siffrorna pekar uppåt eftersom partiet nu ”börjat prata politik”. Det vill säga, att väljarna nu ser vad Socialdemokraterna står för och vill driva för politik, och att det är detta väljarna gillar och belönar.

Det är sant att Socialdemokraterna inte längre uteslutande pratar om eller ägnar sig åt krishantering av dess ledarskap. Och det är också sant att Löfvén deltagit i bland annat sin första partiledardebatt i tv. Liksom hållit sitt första 1 majtal.

Men att väljarna uppfattar att Socialdemokraterna ”börjat prata politik”, är jag inte så säker på. Än kvarstår många frågetecken och få skulle nog i dag enkelt kunna beskriva hur S vision om Sverige i dag och i framtiden ser ut, liksom hur paritet ställer sig i många  för människor, centrala frågor. Än kvarstår alltså många frågetecken kring vilka S är och vill vara.

Däremot står det utom allt tvivel att väljarna i dag hyser höga förhoppningar och förväntningar om att innehållet som komma skall nog är något bra. Uppgången i opinionen uttrycker alltså förväntan och förhoppning, kanske till och med en liten pirrig och nyfiken önskan om att något spännande och intressant kommer att levereras av Löfven mfl framöver.

Det är alltså en hel del att leva upp till för Socialdemokraterna. Den intressanta frågan är väl om det som kommer att levereras också leder till jubel och klang eller om det blir en repris från maj 2010: upp som en sol, ned som en pannkaka?!

Expressentext om regeringsfråga och demokrati

sluta-tjata-om-regeringsfragan

Att prickas av KU

Jag skriver i dag på Svt Debatt om Konstitutionsutskottets kritik av regeringen. Min utgångspunkt är att förklaringen till statsrådens och regeringens felsteg måste ses i ett bredare perspektiv.

Ny start för bloggen?

Okej jag har sagt det förut utan att något egentligen hände, har kanske lite uppförsbacke med mitt bloggförtroendekapital, men NU är tanken att bloggen skall bli mer aktiv igen. Det gångna halvåret har jag varit mer frekvent på Twitter och helt enkelt lagt ned långbloggandet. Men tänkte nu försöka fräscha upp den aningens.

Sedan sist jag skrev har jag jobbat på med mitt forskningsprojekt om partiledarrekrytering. Huvudsakligen genom att intervjua partifolk i s, m och mp. Totalt har nog cirka 130 personer samtalats med, så här långt. Nu återstår att börja skriva, på allvar.

Utöver min forskning har jag även fått en annan plattform att skriva i, nämligen Expressen. Jag har fått ett uppdrag som kolumnist, på ledarsidan, och skall från och med nu skriva där varannan lördag. Här kan du läsa min första text. Den handlade om vikten av att vara en liten grupp kreativa och kompletterande personer i ett parti, för att kunna verka fram smarta nya idéer. Texten tog utgångspunkt i journalisten Anders Pihlblads bok om Moderaternas förvandling till Nya Moderaterna. På lördag kommer en ny text. Här kan du se en liten intervju med mig om att skriva i Expressen.

Snart är det åter dags för Almedalen – roligt! I år kommer jag medverka på flera olika seminarier och även i TV, på liknande vis som i fjol.

Som sagt, inser att mitt förtroendekapitel är lågt vad gäller att ambitionen att börja blogga igen, men vi får se. I alla fall kommer jag bli mer flitig med att länka till annat som händer och sker och lägga upp texter som skrivs här och var.

Ett stort tack för övrigt till Fredrik Hillerborg på Komunik som helt oförhappandes mailat mig ny bloggbild (partiledarna) – och det två gånger, eftersom det varit en del frekventa ledarskiften. Känner inte dig Fredrik – men stort tack och det ger mig en spark i baken att sköta min blogg lite bättre.

Nyhetstorka?

God fortsättning!

För egen del försöker jag stilla vakna till liv efter välbehövlig ledighet och vila medan andra rivstartar nya året. Med ”andra” syftar jag på journalister. Knappt har det blivit 2012 förrän the never ending story om S rullar vidare. Men är det egentligen något nytt som framkommit? Nej, inte mig veterligt. Mer än att Ylva Johansson använde ledigheten till att skriva ett sanningssägande blogginlägg och Mona Sahlin ställt upp på längre intervju i P1 morgon.

Beträffande Johanssons blogginlägg så finner jag det föga förvånande, och inte heller särskilt uppseendeväckande. Hon skriver inte att Håkan Juholt skall avgå, utan bara det som alla vet och ser – att nedgången för s till stor del(men inte enbart) är resultat av Juholts ledarskap (eller brist på).  Visst visst, Johansson är en sk ”tung” socialdemokrat, det är sant. Men samtidigt en person som flyttades på till en lite svalare plats i s, efter att Juholt tillträdde. För exakt ett år sedan (på nyårsdagen förra året, om jag inte minns fel) meddelade Johansson att hon gärna ingick i ledningen av socialdemokratin. Resultatet blev det omvända: hon blev inte vald till partiledare, och hon fick lämna VU, dvs hon petades bort från partiets ledning.

Att Johansson känner sig besviken och kanske tom arg och bitter på sitt parti är inte konstigt. Kanske känner hon även att hon i nuet inte har så mycket att förlora på att säga sanningen, istället för att prata inlindat om situationen.

Johanssons blogginlägg var alltså inte speciellt anmärkningsvärt. Vad som är anmärkningsvärt är väl istället socialdemokratins kritiska läge i opinionen.

I morse kunde vi så höra hur s-krisen åter var under lupp. Nu genom en längre intervju med Mona Sahlin. Det Sahlin säger är inte heller särskilt revolutionerande.

Kanske är det tur för socialdemokraterna och Juholt, liksom för de politiska journalisterna, och andra politiska nördar (mig själv inkluderat), att vänsterpartiet startar sin kongress i övermorgon?! Liksom att v då skall välja ny partiledare!

 

Nyårslöften

Snart övergår vi från 2011 till 2012.  Det gångna året har varit mycket händelserikt, i alla fall för oss som intresserar sig för svensk partipolitik i allmänhet, och partiledarskap i synnerhet. Året har kantats av inte mindre än tre genomförda ledarskiften (s, mp och c), ett pågående skifte (v) och ett partiledarskap som fick en rejäl utmaning (kd). I sin helhet får dock socialdemokraterna och turbulensen kring Håkan Juholts person och ledarskap sägas vara det som dominerat 2011 (inte minst i media av olika slag, och därmed även allmänhetens uppfattning). De första två och en halv månaden på året handlade om att hitta Mona Sahlins efterträdare; våren präglades av slirighet i uttalanden kring bla Libyen; under sommaren stärkte Juholt sin position genom t.ex. ett bejublat framträdande i Almedalen; hösten inleddes med ”Västertorpsaffären” (dvs frågan om Juholts bostadsbidrag) och avslutades med de värsta opinionssiffrorna någonsin för s. Och frågan många nu ställer sig är: kan detta vändas innan valet 2014 – och – kan det vändas med Håkan Juholt eller måste s åter byta partiledare?

Nu är inte allt som står i tidningen sant, än mindre det enda som pågår i världen, men likväl är detta till stor det vad som kommit att prägla svensk partipolitik under 2011.

Nu övergår strax 2011 i 2012 och således dags att även blicka framåt. Ibland ingår vi nyårslöften, vilka ofta är en spegling av vad vi misslyckats med det gångna året, och istället hoppas kunna klara av det kommande. Jag tänkte här ta tillfället i akt att (med ett stråk av humor och ironi i tonen) ge förslag på nyårslöften till partiernas ledare inför 2012.

Håkan Juholt: jag lovar att alltid tänka innan jag pratar (speciellt innan jag svarar på frågor från journalister) och att stiga av, om partiet (inkl VU) så önskar (dvs att inte klamra mig fast till vilket pris som helst).

Åsa Romson: jag lovar att fortsätta jobba på breddning av min politiska profil samtidigt som jag framstår som Sveriges miljöpolitiker nr ett. Jag lovar även att jag och Gustav berättar om vad den ”tredje kraften” betyder, och den ska betyda något vill säga.

Gustav Fridolin: jag lovar att fortsatt ge Åsa utrymme i rampljuset. Jag ska även bli tydligare med om mitt parti skall stå ensamt (och då definiera vad den ”tredje kraften” egentligen betyder) eller om vi är intresserade av samarbeten år något håll.

Jonas Sjöstedt: OM jag blir vald till partiledare så lovar jag att profilera vänsterpartiet, att tydliggöra var v står idag. Jag ska också lova att jag ska göra allt som står i min makt för att sno väljare från sossarnas vänsterkant liksom några från miljöpartiets.

Fredrik Reinfeldt: jag lovar att bli mer idérik, sluta prata om svensk ekonomi som ett mantra och bli mer ödmjuk inför mina Allianskompisars önskningar. Jag lovar också att jag ska vara precis så där lagom seriös och lagom folklig som svenska väljare gillar.

Jan Björklund: jag lovar att jag ska börja prata om fler saker än bara skolan. Jag lovar även att jag ska börja vara lite mer äkta folkpartistik, dvs köra lite egna utspel på DN-debatt då och då (Fredrik får bli hur sur han vill över det), för att inte fp ska hamna i skuggan av Alliansen (dvs av m)

Annie Lööf: jag lovar att bli så där tuff i Alliansen som jag lovade inför valet av mig som ny centerledare. Jag ska väl även lova att ge mitt parti en tydlig identitet och att visa de som valt mig att jag är mer än ”kommunikativ och medial”.

Göran Hägglund: jag lovar – på heder och samvete – att om jag blir omvald som kd-ledare så ska jag ge mitt parti en tydligare identitet och ha svar på vad kd har för existensberättigande idag. Om jag inte lyckas så lovar jag att kasta in handduken.

Jimmie Åkesson: jag lovar att fortsatt hålla mitt partis fasad intakt, kosta vad det kosta vill (de som gör bort sig åker ut!), men vi SKA inte gå samma öde till mötes som NyD. Jag ska även försöka att börja tala om även annat än invandringspolitik.

För egen del har jag haft samma nyårslöfte i tjugo år och aldrig lyckas jag hålla det – frågan är om det går bättre för våra herrar och damer i svensk toppolitik?!

Gott nytt år!

 

ps. jag lovar att inleda 2012 med en ny heading-bild till bloggen. OCH – att försöka vara bloggen mer trogen. Men som sagt, lätt att lova runt men….