Nyhetstorka?

God fortsättning!

För egen del försöker jag stilla vakna till liv efter välbehövlig ledighet och vila medan andra rivstartar nya året. Med ”andra” syftar jag på journalister. Knappt har det blivit 2012 förrän the never ending story om S rullar vidare. Men är det egentligen något nytt som framkommit? Nej, inte mig veterligt. Mer än att Ylva Johansson använde ledigheten till att skriva ett sanningssägande blogginlägg och Mona Sahlin ställt upp på längre intervju i P1 morgon.

Beträffande Johanssons blogginlägg så finner jag det föga förvånande, och inte heller särskilt uppseendeväckande. Hon skriver inte att Håkan Juholt skall avgå, utan bara det som alla vet och ser – att nedgången för s till stor del(men inte enbart) är resultat av Juholts ledarskap (eller brist på).  Visst visst, Johansson är en sk ”tung” socialdemokrat, det är sant. Men samtidigt en person som flyttades på till en lite svalare plats i s, efter att Juholt tillträdde. För exakt ett år sedan (på nyårsdagen förra året, om jag inte minns fel) meddelade Johansson att hon gärna ingick i ledningen av socialdemokratin. Resultatet blev det omvända: hon blev inte vald till partiledare, och hon fick lämna VU, dvs hon petades bort från partiets ledning.

Att Johansson känner sig besviken och kanske tom arg och bitter på sitt parti är inte konstigt. Kanske känner hon även att hon i nuet inte har så mycket att förlora på att säga sanningen, istället för att prata inlindat om situationen.

Johanssons blogginlägg var alltså inte speciellt anmärkningsvärt. Vad som är anmärkningsvärt är väl istället socialdemokratins kritiska läge i opinionen.

I morse kunde vi så höra hur s-krisen åter var under lupp. Nu genom en längre intervju med Mona Sahlin. Det Sahlin säger är inte heller särskilt revolutionerande.

Kanske är det tur för socialdemokraterna och Juholt, liksom för de politiska journalisterna, och andra politiska nördar (mig själv inkluderat), att vänsterpartiet startar sin kongress i övermorgon?! Liksom att v då skall välja ny partiledare!

 

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Nyårslöften

Snart övergår vi från 2011 till 2012.  Det gångna året har varit mycket händelserikt, i alla fall för oss som intresserar sig för svensk partipolitik i allmänhet, och partiledarskap i synnerhet. Året har kantats av inte mindre än tre genomförda ledarskiften (s, mp och c), ett pågående skifte (v) och ett partiledarskap som fick en rejäl utmaning (kd). I sin helhet får dock socialdemokraterna och turbulensen kring Håkan Juholts person och ledarskap sägas vara det som dominerat 2011 (inte minst i media av olika slag, och därmed även allmänhetens uppfattning). De första två och en halv månaden på året handlade om att hitta Mona Sahlins efterträdare; våren präglades av slirighet i uttalanden kring bla Libyen; under sommaren stärkte Juholt sin position genom t.ex. ett bejublat framträdande i Almedalen; hösten inleddes med ”Västertorpsaffären” (dvs frågan om Juholts bostadsbidrag) och avslutades med de värsta opinionssiffrorna någonsin för s. Och frågan många nu ställer sig är: kan detta vändas innan valet 2014 – och – kan det vändas med Håkan Juholt eller måste s åter byta partiledare?

Nu är inte allt som står i tidningen sant, än mindre det enda som pågår i världen, men likväl är detta till stor det vad som kommit att prägla svensk partipolitik under 2011.

Nu övergår strax 2011 i 2012 och således dags att även blicka framåt. Ibland ingår vi nyårslöften, vilka ofta är en spegling av vad vi misslyckats med det gångna året, och istället hoppas kunna klara av det kommande. Jag tänkte här ta tillfället i akt att (med ett stråk av humor och ironi i tonen) ge förslag på nyårslöften till partiernas ledare inför 2012.

Håkan Juholt: jag lovar att alltid tänka innan jag pratar (speciellt innan jag svarar på frågor från journalister) och att stiga av, om partiet (inkl VU) så önskar (dvs att inte klamra mig fast till vilket pris som helst).

Åsa Romson: jag lovar att fortsätta jobba på breddning av min politiska profil samtidigt som jag framstår som Sveriges miljöpolitiker nr ett. Jag lovar även att jag och Gustav berättar om vad den ”tredje kraften” betyder, och den ska betyda något vill säga.

Gustav Fridolin: jag lovar att fortsatt ge Åsa utrymme i rampljuset. Jag ska även bli tydligare med om mitt parti skall stå ensamt (och då definiera vad den ”tredje kraften” egentligen betyder) eller om vi är intresserade av samarbeten år något håll.

Jonas Sjöstedt: OM jag blir vald till partiledare så lovar jag att profilera vänsterpartiet, att tydliggöra var v står idag. Jag ska också lova att jag ska göra allt som står i min makt för att sno väljare från sossarnas vänsterkant liksom några från miljöpartiets.

Fredrik Reinfeldt: jag lovar att bli mer idérik, sluta prata om svensk ekonomi som ett mantra och bli mer ödmjuk inför mina Allianskompisars önskningar. Jag lovar också att jag ska vara precis så där lagom seriös och lagom folklig som svenska väljare gillar.

Jan Björklund: jag lovar att jag ska börja prata om fler saker än bara skolan. Jag lovar även att jag ska börja vara lite mer äkta folkpartistik, dvs köra lite egna utspel på DN-debatt då och då (Fredrik får bli hur sur han vill över det), för att inte fp ska hamna i skuggan av Alliansen (dvs av m)

Annie Lööf: jag lovar att bli så där tuff i Alliansen som jag lovade inför valet av mig som ny centerledare. Jag ska väl även lova att ge mitt parti en tydlig identitet och att visa de som valt mig att jag är mer än ”kommunikativ och medial”.

Göran Hägglund: jag lovar – på heder och samvete – att om jag blir omvald som kd-ledare så ska jag ge mitt parti en tydligare identitet och ha svar på vad kd har för existensberättigande idag. Om jag inte lyckas så lovar jag att kasta in handduken.

Jimmie Åkesson: jag lovar att fortsatt hålla mitt partis fasad intakt, kosta vad det kosta vill (de som gör bort sig åker ut!), men vi SKA inte gå samma öde till mötes som NyD. Jag ska även försöka att börja tala om även annat än invandringspolitik.

För egen del har jag haft samma nyårslöfte i tjugo år och aldrig lyckas jag hålla det – frågan är om det går bättre för våra herrar och damer i svensk toppolitik?!

Gott nytt år!

 

ps. jag lovar att inleda 2012 med en ny heading-bild till bloggen. OCH – att försöka vara bloggen mer trogen. Men som sagt, lätt att lova runt men….

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Hämningar brister och fasaden fallerar

Socialdemokraterna är inne i en mycket svår kris. Att påstå något annat vore ren lögn. Men bortsett från att opinionssiffrorna tickar stadigt nedåt i takt med att partiet och dess ledare upplevs som svajig, motsägelsefull, rörig och ej speciellt förtroendeingivande, så pågår just nu något mycket intressant inom detta parti.

Historiskt har socialdemokratin präglats av ett förhållningssätt gentemot partiets ledning som bäst kan beskrivas med ord som bland annat foglighet, lojalitet, underdånighet och försvarande. Partiets ledare och ledning har varit självklara auktoriteter som inte ifrågasatts. En socialdemokratisk partiledare har per definition, i egenskap av själva positionen i sig, betraktats som huvudet högre än alla andra och som en figur som övriga medlemmar förbehållslöst lojalt sluter upp bakom, i vått och torrt. Visst kan det ha muttrats i leden, funnits kritik och irritation över partiledarens varande och göranden genom åren, men detta har aldrig ventilerats offentligt utan begränsats till partiets slutna rum. Utåt sett har fasaden försökt att alltid hållas intakt. Som kritisk medlem har har du utåt sett bitit ihop, knutit näven i fickan och funnit sig vid sin läst.

Denna lojalitetskultur gentemot partiledaren har varit självklar, och även inneburit att partiledare sällan bytts ut i detta parti. Även om det stormat kring partiledaren har medlemmarna slutit upp. Rörelsen har stått bakom sin ledare, no matter what.

Bortsett från att detta ligger i linje med partiets kollektivistiska värderingar generellt har det här även varit en medveten strategi. Partiet vet nämligen att ledarskiften gör partiet svagt gentemot omgivningen, liksom offentlig intern kritik av partiets överhuvud. I rent och skärt egenintresse gentemot konkurrenterna har alltså denna offentliga ledarlojalitet också blivit självklar.

Mot denna bakgrund är det mycket intressant det vi nu ser hända. Aldrig tidigare har den typ av offentligt framförda kritik av partiets ledare skådats i s. Än mindre har centrala partiföreträdare skickat så tydliga, och öppna, signaler till omgivningen om att de saknar förtroende för den sittande partiledaren, på det vis som nu sker. Det förefaller som att hämningarna helt har brustit i detta traditionellt mycket ledartrogna parti.

Bitvis framstår Håkan Juholt som Bambi på hal is, som halkar än hit och än dit, medan som såväl partitoppar som vanliga gräsrötter stilla sitter och tittar på. Så skulle aldrig tidigare skett. Då skulle alla tyst skyndat fram, och snabbt försökt få Bambi av isen, och stagat upp hennes stackars ben på bästa vis. Och det hur illa man än må ha tyckt om henne. Allt för rörelsen, och för att hålla fasaden intakt.

Idag ser alla inte bara hur Bambi halkar omkring utan också hur partifasaden kanske inte alls är då där nyputsad och fin som man försökt få till under alla år. En helrenovering förefaller vara på sin plats, och det sannolikt på flera sätt och vis.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Helt hysteriskt och mycket intressant

Nej, nu händer det för mycket i svensk politik för att jag ska kunna avhålla mig längre från att skriva här på bloggen. Hade egentligen bestämt mig för att lägga ner den här bloggen. Av skälet att det mer blev en press och stress än något lustfyllt och stimulerande. Nu har jag dock fått en hel del propåer om att jag borde skriva inlägg, vilket ju så klart är enormt smickrande. Och vill någon läsa så är det klart att jag vill skriva. Min plan nu är dock att inte skriva lika regelbundet som tidigare, och inte lika långa inlägg – bortsett från det här. Vill ni veta mer om mina tankegångar utvecklar jag de gärna i annat fora.

Helt hysteriskt och mycket intressant – så är alltså min känsla kring svensk inrikespolitik i dessa dagar. Inte minst om man som jag bedriver ett forskningsprojekt om partiledarrekrytering. Först hade vi Centerpartiet, som efter en ny form av rekryteringsprocess, utsåg jämförelsevis unga Annie Lööf till ny centerledare. Processen i sig är intressant. Liksom att Lööf valde att lyfta in sina konkurrenter om partiledarposten i partiledningen. Lööf är dessutom intressant just i och med att hon är yngre – och – centerns tredje kvinnliga partiledare.

Att centerpartiet valt en ung kvinna till ledare säger självklart något om detta parti. Ett missförstånd uppstod mellan mig och delar inom centerrörelsen, när jag citerades på ett märkligt sätt i Dagens nyheter. Jag återgavs då säga att det kunde vara en ”slump” att centerpartiet nu valde sin tredje kvinnliga partiledare. Jag dementerade dock detta, bla via en debattartikel på Svt.se. Självklart är det ingen slump! Det är aldrig en slump att kvinnor når maktpositioner. Tvärtom.

I centerns fall har både Karin Söder och Maud Olofsson varit viktiga, både som kvinnliga förebilder (”titta, det går att nå makten och vara kvinna”), men också i egenskap av ”dörröppnare” för andra kvinnor. Människan är gärna homosocial.

Även vänsterpartiet skall välja ny partiledare, en eller två. I nuet är detta oklart. I enlighet med centern pågår just nu en liknande process för att utse Lars Ohlys efterträdare. Ohly, som jag själv menade slogs för sin överlevnad i både Almedalen och sitt Sommar – program (”jag är en jättetrevlig och bra person, jag lovar”, typ). Pressen blev dock för stor när flera personer började träda fram och meddela att de gärna vill ta över ledarskapet. Liksom när delar av partiet yrkar på ledarskifte. Jonas Sjöstedt ligger helt klart bäst till av de fyra kandidater som vill ta över. Med Sjöstedt kan vänsterpartiet komma att bli livsfarligt för vänsterflanken i socialdemokraterna. Huruvida Sjöstedt skall kombineras med en kvinna eller ej är oklart. Förmodligen blir det så. Och mest fruktbart skulle då troligen vara att utse Ulla Andersson till parhäst, Rosanna Dinamarca och Jonas Sjöstedt kommer sannolikt funka mindre smidigt ihop.

Ett delat ledarskap signalerar å ena sidan jämställdhet, modernitet och allmän anpassning till dagens värderingar och attityder (utöver att det blir legitimt att välja Sjöstedt, i ett feministiskt parti). Men – delat ledarskap kan komma att innebära problem. Det fungerar i miljöpartiet, det är sant. Men miljöpartiet är inte vänsterpartiet eller något annat av de mer traditionella och äldre partierna. Mp är ett jämförelsevis ungt (okej, fyller 30 år i år men allt är relativt) parti och ett parti som bildades utifrån tanken att vara något annat, även organisatoriskt, jämfört med övriga partier. Här finns en självklarhet – från början, en partikultur, som föreskriver delat ledarskap, eller rättare sagt, delat språkrörsskap. Att vara språkrör är inte samma sak om partiledarskap. Risken för såväl konflikter som otydlighet och mediaskugga för någon av ledarna är överhängande.

Ja så har vi då Håkan Juholt. Denna kompispappa. Våren var minst sagt svajig för den nya s-ledaren. Det var pensioner och det var Libyen, mycket Libyen. Så kom sommaren och det hela kändes stabilare. Som att Juholt började landa i rollen och ansträngde sig maximalt för att i media framstå som seriös och allvarlig (skämten och skratten var som bortblåsta i alla intervjuer, såväl mer seriösa som mer lättsamma). Han höll ett retoriskt skickligt tal i Almedalen och använde våren till att sätta skräck i regeringens planer på ett femte jobbskatteavdrag.

Men – så kommer hösten. Juholt och Tommy Waidelich skall till att presentera sin första budgetmotion. Strul uppstår, som en följd av att J & W inte förankrat sina förslag tillräckligt i riksdagsgruppen. Här skall RUT-avdrag (well, ett halvt) ligga kvar, och a-kassan skall inte höjas – för att nämna något. Rd-gruppens ilska resulterar i att J & W får backa och göra om. En pinsam strid utspelar sig således i offentlighetens ljus. Att inte förankra sina ställningstaganden internt i partiet, fungerar inte för en socialdemokratisk partiledare. I alla fall inte en ledare som ännu inte skaffat sig det interna förtroende som krävs för att agera självständigt.

Efter detta kommer så storyn om Juholts bostadsbidrag och som nu fullständigt dominerat medierna under en vecka. Detta i sig, oavsett som Juholt är skyldig till brott eller ej (vilket han sannolikt inte kommer bedömas som) – är denna historia mycket negativ för Juholt själv och socialdemokratin. Svenska väljare avskyr blotta misstanken att makthavare försökt sko sig på skattebetalarnas pengar. De må vara otrogna eller ta droger, men försök för guds skulle inte fiffla med pengar.

Därpå följer frågan om temporärt medborgarskap och diskussionen om huruvida Juholt sanktionerat Morgan Johanssons stöd till Ilmar Reepalus (kontroversiella) förslag. Juholt förnekar att han givit Johansson klartecken att stötta Reepalu. Upprördhet internt som kretsar kring att Juholt sviker när det kniper.

Därutöver tornar en resa till Vitryssland upp på horisonten, liksom märkliga hyrbilsfakturor och milersättningar. Journalisterna ligger alltså på för att hitta mer på Juholt.

Juholt själv säger inte så mycket, egentligen, mer än att en förundersökning nu pågår och att han måste se över de aktuella reseräkningarna. Samtidigt ber han hela tiden om ursäkt, han fortsätter alltså att pudla och pudla och pudla.

Puh!

Okej, vad kommer då att hända med Juholt. Diskussionen nu är om han skall avgå eller ej. I dag har VU haft möte och sannolikt har de diskuterat stödet för Juholt som partiledare. Skulle VU ta sin hand från Juholt måste han lämna uppdraget, även om det formellt är kongressen som utser och avsätter partiledare.

Kommer Juholt att avgå? Svårt svara på. Troligen inte. Sannolikt gör det för ont i den socialdemokratiska själen och identiteten att avsätta ännu en partiledare på mycket kort tid. Att Mona Sahlin fick avgå efter blott fyra år var ett historiskt nederlag för s. Att ännu en gång skriva (negativ) partiledarhistoria fixar inte detta parti. Tror jag. S har en självbild av att inte bara utse mycket bra och väl prövade ledare, utan även av att sluta upp bakom sina ledare i vått och torrt. Detta senare bla pga att partiet inte tillmäter ledaren ensamt så stor betydelse (är laget och ej jaget som är viktigt) men också pga att partiet är försvagat vid ledarskiften. En ny ledare är utsatt och enkel måltavla för motståndarna.

Historiskt har partiet menat att borgerligheten varit motståndarna, men idag är motståndarna primärt media.

Dessutom var processen att utse Juholt, i alla fall så som den framstod utåt sett, inte helt okomplicerad.

Det finns mycket att säga om ”Juholtaffären”, inte minst ur ett mediaperspektiv. Detta drev belyser nämligen än en gång vilken kraft det är i media och vilken makt som ligger i journalisternas händer. Självklart i viss interaktion med partier och politiker. En rejäl och seriös diskussion om medias roll och makt är nu helt klart på sin plats.

Men åter till frågan om Juholts vara eller icke vara. Min bedömning är alltså att han blir kvar. Dock kvarstår frågan om detta är det mest rationella och strategiskt bästa beslutet för s som parti. Svenska väljare är stränga när det kommer till ekonomiska spörsmål och frågan är om inte ”Västertorp-affären” kan komma att bli Juholts akilleshäl på samma vis som ”Toblerone-affären” blev för Sahlin. Den kommer alltid ligga där som en sten i skon. Men jag kan ha fel.

Detta gäller den ena aspekten av Juholt-frågan, nämligen den ekonomiska, den som rör Juholt mer som privatperson. Den andra aspekten rör Juholt som politisk ledare. Och här förefaller helt klart existera en intern ilska över ett bristande (icke-förankrande) och kanske allt för svajigt ledarskap. Denna aspekt handlar mindre om väljarna och mer om partiets interna arena. Och är på så vis kanske allvarligare. En socialdemokratisk partiledares överordnade mål är att ena partiet, samla rörelsen, och detta har hittills fungerat så där bra för Juholt.

Det är möjligt att det stålbad som Juholt nu går igen blir till ett enande kitt i s. Dvs att partiet kan förenas och bli starkare av drevet, och att Juholt på allvar då får ihop olika falanger till en helhet. Fullt lika möjligt är dock att efter det att stormen lagt sig i media kommer en ännu större sten ligga kvar i andra skon, och skava och skava och skava. Och den tillhör inte väljarna utan de egna.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Almedalen nästa

Hej bloggen

snart är det sommarledigt men först en knapp vecka i Almedalen i Visby. Året som gått sedan sist har varit inrikespolitiskt händelserikt. Ett mellanvalsår kan tyckas småtrist men det är mycket som är i görningen och som blir intressant att iaktta veckan som kommer. Det blir spännande att lyssna till de nya språkrören för miljöpartiet – blir det mer av den ”tredje kraften” mån tro, definitivt vill de dock visa att de var ett bra val. Även spännande se hur Håkan Juholt lägger upp sitt första framträdanden på politikerveckan, kommer han köra statsmannastilen likt under partiledardebatten eller blir det mer den humoristiska och eldande stilen som i sitt installationstal på kongressen? Likaså intressant att se om Maud Olofsson kommer elda på för allt vad tygeln håller, nu när hon aviserat sin avgång, kanske får vi höra ett politiskt testamente läsas upp. Förra året höll Fredrik Reinfeldt ett ovanligt tal sett till dramaturgi: han körde någon slags stå upp komik-stil, frågan är om han nu åter kommer vara mer nedtonad. Göran Hägglund kämpar med sitt parti – i Almedalen vill han säkert försöka visa var skåpet skall stå.  Jan Björklund är den partiledare som det sannolikt råder minst frågetecken kring idag, han tuffar nog på med en hel del ordning och reda. Då har Lars Ohly en mer ostadig tillvaro, kommer almedalstalet blir ett sätt att övertyga de som tvekar att ha honom kvar? Slutligen den nye: Jimmie Åkesson – sannolikt kommer han inte tala invandringspolitik i Almedalen, det är helt fel publik för detta tema, han kommer vilja visa på bredd och ansvar.

Jag för min del kommer delta på en del seminarier och annat. Dels är med medverkade i en panel på seminariet som arrangeras av Talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor. Temat är ”Partiets ledare  - en fråga om jämställdhet”. Övriga medverkande är Ingvar Carlsson, Lars Leijonborg och Erik Fichtelius. Seminariet modereras av min statsvetarkollega Katarina Barrling Hermansson.

Ett annat seminarium är Stockholms universitets egna. Temat är ”Politiskt ledarskap i förändring – vad säger forskningen?”. Utöver jag själv deltar även Tommy Möller, Mona Sahlin, Åsa Romson och Erik Helmersson. Modererar gör Cecilia Garme.

Ytterligare ett seminarium är pr-byrån Westanders, temat är ”Borde Carl Bildt sluta twittra?” jag, Gudrun Schyman, Maria Abrahamsson och Mattias Jansson. Moderator är Sandro Wennberg.

Novus arrangerar ett seminarium på temat ”Vad vill vi ha för politiker? Måste man pudla om allt hela tiden?”. Deltar gör Irena Busic, Ulrica Schenström och Eric Sundström. Jag själv är moderator.

Utöver detta skall jag kommentera Fredrik Reinfeldts tal i en After Speach arrangerad av SNS. Detta tillsammans med Martin Ådahl och Irene Wennemo. Moderator är Anders Vredin.

Slutligen kommer jag vara med som bisittare i SVT Debatt som sänder måndag, onsdag och torsdag kväll från Almedalen.

Hektiska men roliga och intressanta dagar framför mig mao. Jag kommer dessvärre inte hinna med inlägg här på bloggen utan håller mig till Twitter och Facebook. Jag kommer även publicera några texter på Makthavare.se, och detta om s, m, fp och kd.

Trevlig sommar!

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Back to the roots eller möta sotdöden?

I fredags meddelade Maud Olofsson så att hon inte ställer upp för omval på centerstämman i september. Detta beslut var långt ifrån överraskande. Jag har för egen del gått och väntat på beskedet och trodde kanske att det skulle kommit lite lite tidigare denna vårtermin. Strategiskt sett är det dock smart att meddela detta beslut just nu: nära inpå sommarledighet, vilket gör att medierna får mindre utrymme att mala sönder processen i fråga. Samtidigt ger det naturligtvis mindre tid för partiets interna process, vilket i och för sig nog inte är ett problem i detta fall, eftersom få är tagna på sängen av Olofssons avgång.

Orsaken till att Olofsson valde att gå nu handlar om att hon 1. suttit i tio år, vilket i dagens mått mätt är en tämligen ansenlig tid. 2. Mött intern kritik och röster som kräver hennes avgång och vilken riskerade att stegras – nu kan avgången ske med hedern i delvis behåll (att föregå istället för att föregås….). 3. Hon vill, som hon själv sa på presskonferensen, ge sin efterträdare en chans att komma in i uppdraget innan valet 2014 – vilket är smart tänkt.

När Olofsson tillträdde i mars 2001, efter Lennart Daléus, blev hon hyllad som en drottning. CUF-arna kallade sig för ”mauds”, och det var allmänt en halleluja-stämning. Jag minns centerstämman i Västervik i juni samma år (jag var där för observationsstudier av centerns förhållningssätt till partiledaren). Det var en intressant upplevelse: glädjen över ”Maud” visste inga gränser. Stämmodeltagarna var i närapå extas. Olofsson själv strålade.

Orsaken till att Olofsson togs emot som en drottning handlade dels om den olyckliga relationen med Daléus, han och centern gick aldrig ihop, men också om att Olofsson verkligen ”var” centerpartiet. Det var som att centern hade återfått sin riktiga, idealiska, centerledare. Olofsson hade allt det som centern vill se hos en ledare: rörelse- och landsbygdsförankring, entusiasm, ett jordnära förhållningssätt, mycket skinn på näsan och kan, om så behövs, visa var skåpet skall stå. Hon var som ikonen Torbjörn Fälldin fast med social kompetens och tusen gånger mer motor.

De första åren blev alltså väldigt lyckliga. Att Olofson valde att trampa upp den högersväng som Daléus påbörjat, än mer, gjorde ingenting. Tvärtom, Olofsson fick göra vad hon ville – hon var drottning. Att hon sedermera blev ”mamma” till Alliansen och således lyckades med att ta centern till regeringen gjorde lyckan än större. Men sedan hände något. Ja vad var det om hände egentligen? Jo det som hände var att ministervardagen tog överhanden över Olofsson, vilket gjorde att vården av partirelationen strök på foten. Att vara minister är påfrestande och tar kraft, energi och tid och därför är det inget konstigt att partiledarskapet får stå lite tillbaka. Problemet är dock att centern är inte som t.ex. moderaterna eller folkpartiet, dvs partier som tyst finner sig i detta. Centern är en folkrörelse som kräver att ledaren står i konstant kontakt med sitt parti. Detta glömde/hann inte/bortsåg Olofsson från.

En anledning till att hon glömde/inte hann/eller bortsåg från detta, var även att Olofsson hade ett primärt mål: att hålla ihop sin bebis Alliansen, no matter what. Alliansens överlevnad blev alltså överordnad det egna partiets väl och ve. Konsekvensen blev att Olofsson medverkade till att 1. låta centern hamna i total skugga av moderaterna, 2. sälja ut centerns själv till förmån för Alliansen (primärt genom kärnkraftsfrågan). Kontentan av detta ledarskap, eller brist på ledarskap, är att centern i dag framstår som extremt otydligt för väljarna. Vad väljarna vet är att centerna är ett borgerligt parti – detta har Olofsson gjort extremt tydligt. Men där stannar det. Varför man skall lägga sin röst på c istället för t.ex. m eller fp finns idag inget bra svar på, liksom vad centern idag egentligen står för.

Den nya partiledare som tar vid måste alltså profilera centern, hitta partiets identitet och förmedla denna på ett framgångsrikt sätt till väljarna. Det här arbetet kommer innebära ett visst mått av avståndstagande till Alliansen i sin helhet, dvs att profilera sig. Det nya ledarskapet kräver alltså ett betydande mod. Men frågan är då hur denna profilering skall se ut? Som jag ser det handlar det om att välja mellan 1. back to the roots eller 2. möta sotdöden som parti. Back to the roots betyder helt enkelt att hitta tillbaka till frågor om levande landsbygd, decentralisering, småföretagare, individens självbestämmande och miljö. Om jag var centerparti skulle jag fullt ut satsa på det som finns utanför Stockholm. Hur konstigt det än låter så finns det faktiskt en hel del både människor och näringar i resten av landet – och som väntar på att någon skall vända sig till dem. Den andra strategin vill så klart ingen vettig välja, att ”möta sotdöden”, dvs tyna bort. Men, risken är tämligen överhängande, som jag ser det, om den nya centerledaren tänkt sig en inriktning som dagens, där centern mer är en blek kopia av moderaterna eller folkpartiet och där egentligen ingen vet något om partiets själ. En sådan strategi, som jag tror centerpartister kallar för ”liberal”, kan i dagens läge bli svår. Partier kan inte vara copy cats, partier måste ha en egen stil och en egen, gärna redan känd, identitet.

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Long time no see

Ja länge sedan jag skrev något inlägg här på bloggen. En konsekvens, återigen, av tidsbrist men också av att jag skaffat mig ett twitterkonto = blogg i mikroformat.

De senaste veckorna har det varit en hel del turbulens inom svensk inrikespolitik. Eller turbulens är fel ord – rörigt och skvallrigt, är nog bättre beskrivet. Först handlade det om Thomas Bodströms bok, som skapade en del rubriker genom sin rättframma kritik av socialdemokraterna som parti, och vissa ledande s-politiker. Håkan Juholts respons på boken var tämligen avvisande.

Mycket av det Bodström skriver om s skulle jag vilja påstå stämmer, i alla fall är detta en bild som jag funnit bekräftad i och med mina egna studier. Socialdemokraterna är ett parti, i likhet med många andra skall tilläggas, som har extremt svårt att släppa in människor utanför rörelsen, liksom präglas av hierarki och starka traditioner som det är svårt att bryta med. Kanske kan något av det Bodström sätter fingret på verka som om inte annat diskussionspunkter i s framöver?!

Efter Bodström kom så socialdemokraterna och Libyeninsatsen. Totalförvirring skapades när s svängde igen och menade att Sverige kan vara kvar i Libyen efter den utmätta tiden, men inte med flygplan, utan med båtar och andra typer av insatser. Juholt har pressats hårt i vad han egentligen menar med denna omsvängning: från att säga ja till flyg ihop med regeringen, till att säga nej efter utmätta tiden, till att säga ja men i annan form. Senast i Ekots lördagsintervju nu i helgen, och igår i Agenda. Det som framkom, inte minst i lördagsintervjun, är hur Juholt har ett stort behov av att visa sig duglig som s-ledare. Han utstrålar, eller vill utstråla, självförtroende. Han framhöll ett antal gånger, bla i Libyenfrågan, att han är en politisk ledare som går före, och visar vägen och som ser saker, före andra. Dvs att han är en stark politisk ledare. Det som återstår att se är om även väljarna håller med om detta, och upplever Juholt och s under hans ledarskap, som starkt och attraktivt. Hittills har partiet klättrat något i opinionen sedan Juholt tillträdde, vilket troligen handlar om en slags ”förväntanseffekt” – dvs nu hyser väljarna en slags förhoppning och förväntan på att s med Juholt skall presentera sig som ett spännande och bra alternativ. Fortfarande vet väljarna tämligen lite om vad s dock står för i dag och framöver, vilket dock kan skapa just en förväntan – på något bra.

Slutligen har vi så kungaaffären, som jag dock låter andra kommentera och analysera. Kan bara ana att det i detta nu råder viss oro och kanske även ilska och förvirring – på Drottningholm, liksom kanske hos svenska folket?!

Glad nationaldag förresten! För egen del har jag inte firat den svenska födelsedagen alls, vilket inte skall ses som ett statement utan mer som att jag helt enkelt gjort annat. Vet inte om det är bra eller dåligt? Tror dock aldrig det blir någon svensk variant av en norrman av mig.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Den tredje kraften?!

I morse var jag med i Svt:s morgonsoffa tillammans med Margit Silberstein. Vi kommenterade miljöpartiets nya språkrör. Efter att vi kommit med våra synpunkter var det dags för Gustav Fridolin och Åsa Romson att ta plats i soffan. Det var kul att de var där, så jag fick möjlighet att prata lite med dem. Båda verkade, föga förvånande, speedade om än trötta.

Jag och Margit pumpade dem lite på vad de egentligen menar med uttrycket att bli ”den tredje kraften” i svensk politik. Fridolin menade att de aldrig själva använt uttrycket, utan att det nog var media som skapat det. Romson sa dock att hon faktiskt använt formuleringen. När de så tog plats i soffan så pratade Fridolin om just ”tredje kraften”. Och försökte förklara dess innebörd. Som en parentes kan påpekas att det i framtiden nog är viktigt att de snackar ihop sig ordentligt innan de lanserar den här typen av slagfärdiga begrepp, som media hakar på direkt. Dessutom måste man då också ha ett bra svar på begreppets innehåll, annars blir det liksom bara floskler, och sådana genomskådas direkt. Av journaliter och väljarna.

Jag frågar språkrören vem som är den första och andra kraften i svensk politik. Den första är moderaterna och den andra är socialdemokraterna. Miljöpartiet skall alltså bli den tredje. En elak kommentar på den tankegången är att då blir alltså folkpartiet den fjärde kraften, sverigedemokraterna den femte, centern den sjätte, etc – på basis av valresultat/opinionsläge?

Skämt och sido, vad de menar och vill ha fram, är att de inte vill vara allierade med något annat parti, varken moderater eller andra borgerliga partier, eller socialdemokraterna. Mp skall stå på egna ben – vara en egen kraft (en tredje?!)- i svensk politik. Underförstått i detta finns naturligtvis föreställningen om mp som något annat än ett höger- eller vänsterparti, utan ett parti som står över/utanför den traditionella konfliktlinjen i svensk politik. Detta är inget nytt för mp, utan tvärtom har partiet ända sedan starten just varit ett parti längs med den alternativa ekologi-tillväxtdimensionen. (Idag måste dock även denna konfliklinje modifieras eftersom mp och många andra gröna partier förespråkar både tillväxt och ekologi.)

Frågan är dock om detta kommer att fungera, dvs att försöka stå fri från en klassificering på vänster- högerskalan och samtidigt bli en stark kraft i svensk politik. Vad vänster-höger handlar om är nämligen statens roll i ekonomin, grad av statligt ägande och statlig kontroll, alltså grad av socialisering -mkt enkelt uttryckt. Vad mp säger är att de inte har ett svar på frågan om statens roll i ekonomin, eftersom de inte går att definiera som ett vänster-högeralternativ, utan är något annat. Ett samhälle, ett politiskt styre, handlar dock till stora delar om frågor som ytterst faktiskt kräver ett svar längs med vänster-högerskalan, i alla fall som det sett ut hittills. Det är således svårt att verka som politiskt parti utan att ta ställning i ekonomiska spörsmål och då utan att komma in på frågan om statens roll.

Partier som således försöker att utmana, eller bortse ifrån, vänster-högerskalan kan alltså få det svårt att dels bli tagna på allvar, dels att hantera centrala politiska frågor. Inte minst i ett land som Sverige, där denna konfliktdimension är mycket befäst (till skillnad från i länder där t.ex. religion, etnicitet, region el liknande är det som klyver väljare och partier). När Kristdemokraterna bildades på 1960-talet definierade de sig också som ett alternativ i svensk politik, som ett parti som inte går att placera in längs med vänster-högerdimensionen. De var något annat, och placerade sig längs med dimensionen religion-sekularisering istället. Efter hand började dock även andra frågor (än vikten av kristendomsundervisning i skolan) komma upp på partiets agenda, inte minst då partiet hade ambitioner att avancera och växa sig större. Och i och med ställningstagandena i dessa frågor kom partiet att definiera sig som ett borgerligt parti.

Alltså, mp:s idé att vara ”något annat” i svensk politik är säkert god, men frågan är om detta idag är möjligt. Det mp behöver utveckla är just också en tydligare ekonomisk politik och en jobbpolitik. De frågor som då skall tas ställning till kommer definitivt att kräva vissa svar längs med vänster-högerskalan. Kanske skall således den ”tredje kraften” definieras som just en självständig (ej allierad) kraft men kanske inte nödvändigtvis som en alternativ kraft. I alla fall inte så länge vi inte har konkreta svar på hur alternativet ser ut i, för ett regeringsintresserat parti, centrala frågor. Pratet om den tredje kraften blir alltså begriplig först när vi vet vad ”det tredje” står för. Handlar den tredje kraften däremot om att fortsatt vara det tredje största partiet, numerärt sett, skulle ett bättre uttryck kanske vara ”vi vill bli den självklara (första)kraften i svensk politik”?! Varför nöja sig med tredjeplatsen?!

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Fridolin + Romson = mp:s nya hopp

Idag valdes Gustav Fridolin och Åsa Romson till nya språkrör för miljöpartiet. Fridolin var given, medan det var oklart om Romson skulle vinna över Mikaela Valtersson. Med dessa personer i ledningen kommer mp att få dels en fullblodspolitiker och en miljöprofilerad akademiker. Fridolin har varit med länge och var faktiskt på tal redan för nio år sedan vid valet av Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till språkrör. Då var han definitivt för ung, nu har han vuxit ikapp sin mentala och politiska ålder och har således betraktats som fullständigt självklar. Anledningen till att Fridolin är självskriven handlar bl.a. om att han har enorm talang att formluera politiska budskap på ett sätt som människor förstår och kan idetifiera sig med, men också att han generellt upplevs som kunnig på många politiska områden, han har en bredd, dessutom är han medial och ett socialt geni - vilket definitivt inte skall underskattas.

I diskussionerna om Fridolins kvinnliga medpart har sagts att Romson ”kan miljö” och har en tydlig miljöpolitisk profil – dvs hon är står stadigt i partiets kärnfrågor. Romson har således betraktats som en person kom kan komplettera Fridolin på ett bra sätt, eftersom Fridolin själv inte har en speciellt uttalad miljöprofil, han kan lite och mycket men har inte de djupkunskaper som Romson har inom miljöområdet.

Den här attityden i de diskussioner som förts, inte minst av valberedningen, som föreslog dessa båda kandidater, kan bli vansklig i längden. Fridolin är nu solen som allt kretsar kring, men det är sannolikt inte bra om även Romson kretsar kring eller hamnar i skuggan av Fridolinsolen. Språkrören skall vara jämställda, likvärdiga. Det är helt klart en utmaning att välja en sådan superstar som Fridolin ibland målas upp som och en tämligen okänd och delvis nedtonad person som Romson hittills visat sig vara. Utmaningen nu handlar alltså om att Romson måste ta för sig, visa att hon är ledare och att hon vill leda. Fridolin måste aktivt ge Romson utrymme, vilket i sig kan bli en utmaning då Fridolin framstår som en person som helst själv står i centrum.

Problematiken med att ett språkrör lyser mer än det andra har förekommit förut, och det är självklart en utmaning att vara fullständigt jämställda och jämlika i ett delat ledarskap. Mp har dock just erfarenhet av detta och vet vikten av att båda personer skall synas och höras och vara självklara företrädare för mp. Fördelen för Wetterstrand och Eriksson var att båda var relativt okända när de valdes, ingen hade den typ av superstargloria över sig som Fridolin har. De kunde således förutsättningslöst hitta en balans och en arbetsfördelning dem emellan som gjorde att de framstod som just komplement till varandra. Att Wetterstrand efter ett antal år blev poppis bland väljarna gjorde då inte så mycket. Eriksson och Wetterstrand hade då redan arbetat in sina jämställda roller mellan varandra. Här har den ena men inte den andra stjärnstatus redan innan de har tillträtt som språkrör, vilket alltså blir en utmaning att hantera.

När Fridolin och Romson steg upp på scenen när och tog emot kongressens ovationer och applåder, var det mycket intressant att se hur de hanterade läget. Fridolin tog direkt kommandot, tog micken och tackade för applåder, och sa några ord. Romson stod bredvid och tittade på. Därefter, efter att Fridolin pratat, tog Romson ordet och tackade för förtroendet - och tackade även övriga kvinnor som kandiderat till språkrörsposten – Fridolin tackade inte sina motkandidater. Romson gav ett ödmjut intryck. Fridolin ett självsäkert. Skall språkrörskapet fungera väl framöver, är ett tips att kanske skifta attityder med varandra, eller i alla fall inspireras lite av varandra. Fridolin kommer behöva tänka ödmjukhet, Romson självsäkerhet!

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Alternativ eller etablissemang?

På lördag bestämmer sig miljöpartiet för vilka språkrör som skall ta över efter Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Gustav Fridolin, av många betraktad som ett politiskt geni, kommer med största sannolikhet väljas till manligt rör, medan frågan är mer öppen om det kvinnliga ditot. Mikaela Valtersson eller Åsa Romson är huvudkombattanter om den kvinnliga språkrörsskapet. Tydligt är att dessa två kvinnor har tämligen olika politisk profil. Idag framkom t.ex. att Valtersson vill förlänga Sveriges flyginsats i Libyen medan Romson är mer tveksam och dessutom anklagade Valtersson för att göra en ”amatörmässig analys”.

De skiljer sig även i synen på t.ex. föräldraförsäkringen, där Romson vill ha en individuliserad försäkring där dagarna delas lika mellan föräldrarna, medan Valtersson är skeptisk till en sådan lösning. Romson är emot en generell a-kassa, medan Valtersson säger att det vore gansk bra. Generellt och sammanfattande kan nog Valtersson beskrivas som mer ”höger” och Romson som mer ”vänster”, även om miljöpartister vanligen ogillar den typen av epitet.

I kvällens Aktuellt framkom också att de skiljer sig åt i synen på miljöpartiets roll i svensk politik. Romson vill att mp skall fungera som en ”politisk agendasättare”, att viktigast är att driva den politiska debatten i Sverige, att verka påtryckande. Valtersson däremot är mindre intresserad av det som lite elakt ibland beskrivs som ”plakatpolitik” utan vill istället att mp skall påverka politiska beslut på riktigt, och det genom att sitta med i regering.

Romson vill alltså att mp skall hålla fast vid sin ursprungliga identitet som en alternativ rörelse i svensk politik som fungerar ideologiskt pådrivande, Valtersson däremot ser helst att partiet fortsätter den redan inslagna vägen in i etablissemanget.

Dessa två skilda ståndpunkter är egentligen inte så märkliga. Romson kommer utifrån och ser på mp med andra ögon än Valtersson gör som varit en av huvudaktörerena i mp-ledningen under det rödgröna samarbetet vilket var tänkt att leda till regeringsmakten, och tiden efter. Valtersson har helt enkelt fått känsla för maktens korridorer, och vad det där går att åstadkomma.

Partiforskning visar på en dissonans mellan partiaktiva längre ned i partiapparaten och partiets ledning, där de senare vanligen är mindre ideologiskt dogmatiska utan mer pragmatiska i sin hållning. Orsaken till detta handlar om att partiledningen som skall möta väljarna och vinna val, inser att världen sällan är svart vit utan att det ofta krävs kompromisser för att komma i anspråk och för att överhuvudtaget få inflytande (genom kompromisser). Enkelt uttryckt: de som skall leda partiet inser helt enkelt att det inte funkar att vara ideologiskt renlärig alla gånger, tvärtom. Valtersson och Romson uppvisar exakt denna rollfördelning sett till deras ståndpunkter. Frågan nu är vad mp vill ha för typ av kvinnligt språkrör – en som vill hålla fast vid mp:s ideologiska och identitetsmässiga kärna, eller en som mer ser vikten av att kunna påverka och göra politiska avtryck? Fridolin, skulle jag vilja påstå, befinner sig någonstans mitt emellan dessa positioner. Å ena sidan kommer han utifrån och kan vara mer benägen att hålla på ideologiska principer, å andra sidan har han redan varit där, i hetluften, i partitoppen och således också han fått känna på hur det går att få praktiskt inflytande, och vad det kräver.

Som sagt, på lördag vet vi vad mp väljer: alternativ eller etablissemang? (eller något mitt emellan?).

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer