Två mycket olika men intressanta rekryteringsprocesser

Egentligen skulle jag just nu traggla på uppsatsläsandet men känner att min nya bebis måste tas om hand lite innan natten faller in.

Svensk politik har sällan varit så spännade som nu, av flera skäl. Ett (av många) skäl handlar om att två partier skall välja nya ledare under våren och i nuet uppvisar två diametralt olika rekryteringsmetoder. Inom socialdemokratin råder total tystnad, det vore en fullständig dödssynd att överhuvudtaget visa någon som helst vilja att ta över ledarskapet. Den här kulturen framstår som ytterst märklig för omgivningen men fullständigt självklar för många (de flesta?) sossar. Det pågår dock en intressant och ovanlig diskussion i vissa kretsar att lätta på locket och förändra den här tystnadskulturen, och öppna upp processen. Valberedningen med ordföranden Berit Andnor i spetsen har dock tydligt gjort klart att så inte kommer bli fallet eftersom valet av partiledare inte är någon ”Idoltävling”. Frågan är dock om det per automatik blir fokus på mer ytliga kvaliteter (vilket Andnor och andra sannolikt är oroliga för) bara för att processen blir mer transparent, och genom att det blir okej att de som faktiskt vill leda får tala om det, och berätta vad de vill göra med partiet. Den rädslan finns dock inom socialdemokratin, vilket inte är så konstigt eftersom s har ett ytterst komplext förhållningssätt till ledarskap. Å ena sidan uppskattas ett starkt och tydligt ledarskap å andra sidan och på samma gång, vill man inte ha någon ledare alls – utan alla skall vara jämlikar i en folkrörelse där personer är fullständigt oviktiga.

Det som är så intressant är att det just nu går att jämföra rekryteringsprocessen i s med ett annat parti där det fungerar på ett helt annat sätt, nämligen miljöpartiet som väljer nya språkrör i maj. I mp pågår just nu något mycket intressant eller egentligen kanske helt normalt (om vi tittar på rektyteringsprocesser utanför partipolitiken). De som vill bli nya språkrör träder fram och säger det. De har gått ut och offentligt och berättat om vilka de är och varför de vill ta över ledarskapet. Övriga medlemmar i mp kan alltså granska och jämföra de olika kandidaterna för att sedan ta ställning till vilka två de tycker verkar mest lämpliga som språkrör.

Mp och s skiljer sig på många sätt och självfallet är det svårt att jämföra två så olika partier, sett till partikultur, historik, rötter, ålder, ideologi, etc etc. Men likväl är det intressant att två partier i dag kan ha så pass olika processer för val av ledare. En ytterst central aspekt som sannolikt förklarar en del av denna skillnad är att språkrörsposten är tidsbegränsad medan ett ledarskap i socialdemokratin varar så länge du har partiets fortsatta förtroende. I s kan du således bli partiledare på livstid (om du har (o)tur…). I s är partiledarskapet ett kall, som vissa speciella, utvalda, personer kan inneha. I mp är språkrörsskapet mer av ett uppdrag som du har under en begränsad tid, och som du dessutom delar med någon annan. Kanske är det dags att s låter sin inspireras av mp om inte i själva språkrörsmodellen så kanske i att ha ett mer krasst förhållningssätt till partiledarskapet som sådant, och på så vis även våga lätta på locket. Tittar vi utanför Sveriges gränser finns flera exempel på systerpartier till s med betydligt mindre tillknäppta processer, ta t.ex. Labour i Storbrittanien och deras senaste ledarval; en öppen intressestrid mellan två bröder.

                                                Brorsor som båda medgav att de ville bli ledare

Om Jenny Madestam

Statsvetare
Det här inlägget postades i miljöpartiet, Partiledare, partiledarrekrytering, socialdemokraterna. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Två mycket olika men intressanta rekryteringsprocesser

  1. Interessante forskelle på svensk og dansk S.I Danmark blev partilederen traditionelt udset af forgængeren eller også var det åbenlyst hvem efterfølgeren skulle være (1955: HC Hansen, 1960: Viggo Kampmann, 1962: Jens Otto Krag).Efter at Svend Auken blev væltet i 1992 (processen indebar en ikke-forpligtende medlemsafstemning) har vi haft et oprør i partiets forretningsudvalg (2002 – endte med at Mogens Lykketoft blev formand direkte) og en medlemsafstemning (2005 – Helle Thorning Schmidt slog Frank Jensen).

  2. Kristoffer skriver:

    Men det har också att göra med en annan syn på ledarskap. Bara att välja ordet "språkrör" istället på "partiledare" säger en del om synen på vad den personen ska uträtta. Sedan är det i praktiken inte avgrundskillnader, men det förklarar en del av den mer avslappnade synen på ledarskap som finns i MP. /Miljöpartist

  3. Ping: Därför misslyckas Hägglund där Reinfeldt lyckades « Jakten på berättelsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s