En S-ledare ÄR statsminister!

Här skall s-ledare bo!

Ett stort problem för den krisande socialdemokratin är den egna självbilden. S ser sig själva som ett regeringsbärande parti. Som det parti i Sverige som varit, är och kommer att vara det enda riktiga statsbärande partiet. Det är bra med gott självförtroende, det kan hjälpa en långt här i livet. Men, det är också viktigt att vara realistisk och att ha en självbild som stämmer överens med verkligheten inte minst i kriser, annars blir det väldigt svårt att ta itu med sina problem. I mina studier av s och ledarskap framkom att när socialdemokrater tänker partiledarskap så tänker de statsministerskap. Det går liksom inte riktigt att isolera rollen som partiledare från rollen som statsminister, i tanken. När jag intervjuade socialdemokratiska partieliter om deras ledarideal så frågade jag om inte detta kan komma att förändras efter en tid i oppostion. Svaret på det var nej! Man menade att man alltid kommer att tänka på sina partiledare som statsministrar, att det sitter så djupt, och att det också måste vara så, eftersom partiet är det statsbärande partiet i Sverige. Göran Persson svarade t.ex. att han sannolikt inte hade velat bli s-ledare om det ”bara” hade inneburit att bli partiledare, och inte också statsminister.

När så s nu skall leta ny partiledare, så letar man medvetet eller omedvetet efter en person som kan vara statsminister. Men problemet är, att partiet i nuet inte innehar statsministerrollen utan är i opposition, och det är inte alls säkert att det som krävs av en statsminister är det som krävs av en ledare i opposition. Enkelt uttryck, du kan vara en otroligt bra statsminister, men inte alls bra oppositionspolitiker, och tvärtom. Det som krävs av en ledare i opposition är nämligen inte riktigt samma saker som det som krävs av en regeringschef. (med det inte sagt att inte en och samma person kan klara av båda rollerna)

Som oppostionsledare, med ambitionen att vinna regeringsmakten, måste du ha visioner och idéer, du måste ha en berättelse om samhället som du på ett övertygande sätt kan få andra att tro på och vilja vara med och förverkliga. Det handlar alltså om att vara visionär och att ha en retorisk och kommunikativ förmåga. Du måste också ha mod att driva din vision. Alla kommer inte älska dig, inte minst i ditt eget parti, men kanske kommer några att tycka att dina idéer är riktigt spännande. Det finns egentligen inte så mycket att förlora – du och ni befinner sig redan utanför makten och målet är att nå den, då gäller det att köra på, för allt vad tygeln håller.

Som regeringschef handlar ditt ledarskap till stor del om att bilda regering, hålla ihop och samorda regeringen, och om att få ihop regeringens politik och partiets önskan. Det handlar också om att fatta beslut av alla de slag, och om att genomdriva reformer, och om att till viss del förvalta. Som statsminister är det tämligen enkelt att framstå som beslutsför och som en handlingskraftig person eftersom det är detta regerande handlar om – att fatta beslut och driva igenom sin politik (sina visioner). En statsminister har enklare att framstå som en stark ledare jämfört med en ledare i opposition. Detta är sannolikt ett skäl till varför socialdemokratiska partiledare ofta just definierats som starka ledare, dvs själva statsministerskapet i sig har skänkt en styrka (och auktoritet).

När socialdemokraterna således skall söka ny partiledare borde man alltså börja med att försöka tänka på partiledarrollen som något annat än statsministerrollen, och tänka aktivt på att det man nu söker efter är en skicklig partiledare som kan leda partiet i, och från, opposition. Det som skall sökas efter är alltså den modiga och kommunikativa visionären och retorikern, dvs den där personen som faktiskt kan attrahera, som kan vinna val.