Kanske måste Hägglund jobba på sin pastorimage?

                                                              För lite patriark?

I kristdemokraterna finns en kultur av att följa auktoriteter. Förklaringen till denna ledarlojalitet finns bla i partiets rötter i frikyrkorörelsen, där pastorn är en mer eller mindre självklar auktoritet att se upp. Ledare inom kyrkans värld är per definition personer som ses upp till av sina församlingar eftersom personen i fråga är något av ”guds förlängda arm” – och en sådan ifrågasätts naturligtvis inte. För KDs del blev detta övertydligt under Alf Svenssons tid som partiledare. Svensson var en självklar auktoritet och någon partiet definitivt inte mopsade upp sig emot. Nu var Alf Svensson speciell på det vis att han blev mer eller mindre likställd med sitt parti (han själv menade dessutom att den idela partiledaren just skall ”förkroppsliga” sitt parti). Detta var inte konstigt eftersom Svensson under sina rekordlånga 31 år som partiledare byggde upp KD och tog dem till riksdagen. Att Svensson internt var en naturlig auktoritet hade således med honom själv att göra men också med den auktoritetstilltro som präglar delar av partiets medlemskår. 

Okej, men om det här gällde för Svensson varför möter då Göran Hägglund sådant uppror, hur kommer det sig att delar av partiet krävt hans avgång? Ja, dels handlar det om ett generationsskifte där yngre generationer inte hyser samma respekt för auktoriteter – och det gäller även för de som har koppling till frikyrkorörelsen. Men det handlar också om Hägglunds framtoning. Han beskrivs som trevlig och snäll, utan ovänner och har kallats för ”hygglige Hägglund”. Svensson hade också en ”trevlig” framtoning som många uppskattade. Också detta är fö något som Svensson påtalade som väsentligt för en KD-ledare – att ”vara vänlig och trevlig”.  Men – det finns en väsentlig skillnad mellan Hägglund och Svensson. Hägglund saknar nämligen en, hur skall jag uttrycka mig, ”strängare” framtoning som samtidigt med vänligheten, präglade Svenssons ledarskap. Med stränghet menas en förmåga att på ett inte sällan sofistikerat sätt markera var skåpet skall stå och att det är han – i egenskap av ledare – som alltid skall ha sista ordet. Somliga skulle kalla detta för att agera som en patriark. Hägglund har inte den här förmågan, och kanske handlar också det om en generationsfråga men möjligen också om mindre starka rötter i frikyrkorörelsen. Hägglund är helt enkelt inte fostrad in i samma auktoritetskultur som många andra inom KD. Det som således uppstår är en krock, mellan en ledare och delar av ledarens parti. Delar av partiet förväntar sig mer av en pastor i Hägglund, något Häggllund uppenbarligen har svårt att leva upp till.

Om Jenny Madestam

Statsvetare
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kanske måste Hägglund jobba på sin pastorimage?

  1. Joakim Larsson skriver:

    Men det handlar väl också om att det finns falanger som vill att partiet ska utvecklas åt olika håll?

  2. Jenny Madestam skriver:

    naturligtvis, men partiledaren är samtidigt svår att isolera från den politik som skall föras. Mats Odell t.ex. står dels för en lite annan politisk riktning men också för en helt annan framtoning som politiker (har mer av pastorn i sig).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s