En som vill

 Modig          

Det är Mikael Damberg som via sin Facebook-uppdatering meddelar att han

”vill verkligen vara med och ta ansvar för den nystart partiet behöver. Hur jag bäst kan göra nytta och vilken roll jag kan spela är det andra som får avgöra.” 

Det var modigt gjort av Mikael Damberg, att träda fram och säga att han faktiskt vill vara med och leda socialdemokratin. Damberg bryter här mot den kodex som av någon anledning utvecklats inom s och vilken betyder att det inte är okej att säga att man vill leda partiet. Jag funderar dock lite kring denna påstådda kultur och undrar om den egentligen är så gammal och välutvecklad som ofta påstås. Det är sant att det finns en föreställning om att det är fullständigt förbjudet att visa intresse för att leda s. Men den här föreställningen tror jag egentligen är tämligen ny, eller rättare sagt, den kodifierades i och med det förrförra partiledarskiftet, då Göran Persson valdes till Ingvar Carlssons efterträdare. Innan dess kan egenligen inte denna nej-sägar-kultur sägas varit det som utmärkt s och dess ledarskiften. Det är svårt att dra några enkla paralleller till skiften historiskt i partiet eftersom tiderna var andra och i somliga fall har partiledarvalet varit fullständigt självklart (som t.ex. Olof Palme). Men inte sjutton höll t.ex. Olof Palme på med den typen av krumbukter som flertalet kandidater nu ägnat sig åt. Minns också att Mona Sahlin gjorde precis som Damberg nu gör, dvs gick ut och sa att hon står till förfogande för partiet (som iof innebar att journalister vände ut och in på hennes liv). Nej-sägar-kulturen är alltså inte något som alltid präglat s. Nej istället får den nog delvis ses som daterad till Göran Persson och hans ”nej, nej nej” som några timmar senare blev ”ja”, och den ”lögndebatt” som därpå följde (dvs att Persson ljugit journalister rakt upp i ansiktet). Men vad skulle karln säga, innan allt var klappat och klart? Att Sahlin inte gick ut och sa att hon ville bli partiledare innan hon faktiskt valdes har sannolikt att göra med att hon inte ville riskera att återigen vändas ut och in på av granskande journalister.

I min intervju med Persson framkommer hur han menar att det är omöjligt att säga att man vill bli ledare eller att man är bra som ledare. Han menar att därifrån han kommer, från Katrineholm, fanns en stark jantelag som präglat honom starkt. Det kan jag mycket väl tänka mig. Men bara för att Persson vuxit upp i ett mindre samhälle med stark janteanda så gäller inte det för hela det socialdemokratiska partiet. Perssons rädsla att framhäva sig kan jämföras med hur Ingvar Carlsson pratar om sig själv som ledare. Carlsson menar att han är en ledarpersonlighet och alltid varit det, och att han alltid blivit vald till ledare – det är inget konsigt i det och inget konstigt eller farligt att säga det. Carlsson har alltså ett helt annat självförtroende i sin roll som politisk ledare. Kan det möjligen vara så att det är Perssons rädsla för jantelagen som delvis kommit att färga den socialdemokratiska rekryteringsprocessen? Det är sant att det finns en stark jantelag inom s, och att den bidrar till att ingen får stå längre fram än någon annan. Men de personer med gott självförtroende som politiker och politiska ledare kan sannolikt sätta sig över denna, och tvärtom just framhäva att de vill, om partiet vill. De med sämre självförtroende däremot, står med mössan i hand och väntar på att bli uppbjudna. Frågan är vilken typ av ledare ett parti mår bäst utav?!

Kanske är det nu bara för övriga intresserade att haka på Dambergs statement?!

Om Jenny Madestam

Statsvetare
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En som vill

  1. Ping: Tweets that mention En som vill | jennymadestam -- Topsy.com

  2. Henrik skriver:

    Att man visar att man vill vara parti-ledare tycker jag är en förutsättning för att kunna bli vald. Men också, i dessa blogg tider, faktiskt berättar vad man vill. Det känns mycket märkligt när tystnaden ska vara det bästa argumentet att bli vald – varför det är så vet jag inte men F. Reinfeldt är ju inte precis känd för att vara tydlig utan är ”nebulös” i sitt sätt att prata. Så otydlig att han måste lägg ut ljudfiler så vi kan lyssna på vad han vill säga och försöka få något grepp på vad han vill. Känns lite som öst-stats tiden då det fanns kremnologer som tolkade vad som hände i Moskva. Det är kanske tid för ”rosenbadologer”?

    Hur som helst tror jag att det finns en poäng i att Persson var djupt präglad av jante, men också att dagens politiska samtal är vankelmodets, osäkerhetens och det otydliga samtalet – jag gissar att det beror på att man vill vinna val. Så tystnaden ifrån Damberg och andra ( det är ju bara L.Sommestad som har berättat vad hon vill. Det ska hon ha stor heder av ), beror till stor del på strategisk tänkande. Hur vinner jag val är det centrala, inte vad jag ska säga. Tystnaden och det otydliga spelar här stor roll.

    Det är inte bara trist utan det tar död på det politiska samtalet. Det där samtalet som ska handla om hur vi ska organisera vår värld! Så, alla eventuella S-ledare; Börja kraxa, sjunga, pipa mm som de unga örnar ni är…Men, för guds skull var inte tysta, säg något om vad ni vill!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s