”Skulle de välja honom skulle till och med jag kunna rösta på dem”

 

  För mycket jag?

Så har jag hört mer borgerligt sinnade väljareuttrycka sig om landstingsoppositionsrådet i Stockholm, Ilja Batljan. Motivet handlar om att Batljan betraktas som en kreativ person som tänker nytt och som vågar ifrågasätta gamla sanningar inom socialdemokratin. Nu behöver dock inte Alliansen vara oroliga för Batljan som en eventuell rösttjuv längre – han meddelar idag att han lämnar partipolitiken för ett uppdrag inom näringslivet, som vice vd i bostadsaktiebolaget Domron. På ett sätt kanske ett märkligt beslut eftersom han nyligen fick väljarnas förtroende att verka som oppositionslandstingsråd, å andra sidan är beslutet förmodligen inte alls speciellt märkligt, om än sannolikt trist för socialdemokratin. Batljan var kanske aldrig ett toppnamn i spekulationerna om Mona Sahlins efterträdare, men förekom flitigt i de initiala diskussionerna. I den offentliga diskussionen kom han dock att beskrivas som allt för kontroversiell och för höger, liksom för grön i partiet, att han helt enkelt saknar den djupare förankring som anses nödvändig. Även han själv avstyrde spekulationerna kring hans namn med hänvisning till att han inte besitter det som krävs för att bli partiledare i s. Det är mycket möjligt att så är fallet (att han inte har det som krävs) i alla fall utifrån de traditionellt orienterade kraven om förankring i rörelsen men också om förmågan att verka som en samlande kraft.

Jag tror inte det finns något direkt samband mellan Batljans beslut att lämna politiken för näringslivet och socialdemokratins kris men likväl kanske ett indirekt. Är det möjligen så att personer med som har en form av egen lyskraft inte känner att de kan få utlopp för denna inom socialdemokratin? Kan det vara så att skickliga, kompetenta, och inte minst, allt för självständiga personer, personer som inte drar sig för att ”köra sitt eget race”, har svårt att platsa i s? Att det helt enkelt inte känns stimulerande nog att nå toppositioner inom detta parti, utan att det mest kommer innebära hårt arbete i, många gånger svår, motvind?

Partier är organisationer och inom en organisation oavsett vilken det är, går det självklart inte att helt och hållet köra på efter eget huvud utan att ta hänsyn till övriga organisationsmedlemmar. Men ett parti som socialdemokratin är en speciell organisation, den har en stark självbild av att vara en folkförelse och i en sådan är det helt omöjligt att låta starka ”jag” ta för stor plats (även om det paradoxala är att en ledare samtidigt just kan komma att bli till ett väldigt starkt jag, om partiet tillåter). Men det här skapar samtidigt problem. Personer som vill något, som sticker ut och inte alltid vill inrätta sig i ledet känner att det inte är kul att vara med, eftersom detta, som det uppfattas – olydiga, ostyriga förhållningssätt – inte alltid accepteras. Det som då riskeras att hända, är dock det som nu händer med Batljan, att man kan bli uppraggad av någon annan, eller själv söker sig till ett alternativ där frihetsgraderna är större.

Även Pär Nuder har jag hört människor tala om på liknande vis som Batljan, alltså som en person som faktsikt skulle få dem att överväga en röst på socialdemokraterna vilket normalt inte är fallet. Inte heller Nuder vill vara med i socialdemokratins topp, utan väljer hellre att konsulta åt Madeleine Albright. Thomas Bodtröm är en annan person som avböjt partiledarskapet, liksom just nu svensk inrikespolitik generellt, till förmån för annat i livet. Likaså Margot Wallström som många menar skulle bli en verklig röstmagnet för s.

Personer som uppenbarligen väcker bredare sympatier (bortsett från att de kanske skulle föra en mer mittenorienterad politik?!), kanske på grund av en förmåga att ta plats och att ta sig fram, är således inte intresserade av partitjänstgöring på socialdemokratins villkor. Kanske är detta något för socialdemokratin att ta sig en allvarlig funderare på? Är det möjligt att få ihop både jaget och laget, eller rättare sagt, kan jaget få ha en plats i laget utan att laget upplever sig kränkt och hotat? Detta tror jag är viktiga frågor för en folkrörelse i dagens Sverige att fundera igenom, annars riskerar nog socialdemokraterna att till slut bra bestå av jasägande ”snälla vanliga riktiga” socialdemokrater som definitivt inte sticker ut eller iväg.

Om Jenny Madestam

Statsvetare
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Skulle de välja honom skulle till och med jag kunna rösta på dem”

  1. Sven J-son skriver:

    Mänskligt att döma är det nog inte märkligt att en hel del avböjer att bli partiledare (för vilket parti som helst). I princip tar personen som tackar ja en paus från vanligt liv på mellan 5 och 10 år.

    Men bortser man från det, är det förstås ingen rolig situation att ta över i. Inte framför allt för att siffrorna ser dåliga ut. Det kan ju tvärtom vara ett lockande skäl. Att lyfta en rörelse/företag/parti/skola eller egentligen vad som helst och ingjuta mod och kraft är ju inte omöjligt.

    Nej, att det inte är så roligt beror nog främst på att den här personen riskerar att slitas i tusen bitar av de olika geografiska och intressedelarna inom det socialdemokratiska partiet. Vem vill egentligen utsättas för det?

    Tänkbart scenario: Ca 1 vecka kvar innan valberedningen sägs släppa sitt namnförslag och fortfarande helt öppet lopp som det verkar åtminstone i medierna. Sedan har bl a bloggosfären en månad på sig att klanka ner på det föreslagna namnet. Till kongressen kommer så en rejält tilltufsad kandidat.

    En tanke som bl a Ulf Bjereld (http://ulfbjereld.blogspot.com/2011/02/kriskommissionen-och-partiledarfragan.html) lyft på sin blogg är tanken att en ny partiledare inte skulle komma att väljas enhälligt. Detta är i ett internationellt perspektiv inte ovanligt, men inom den svenska socialdemokratin något häpnadsväckande. Verkligen inte otroligt! Vad händer då?

    • Sven J-son skriver:

      Tja, följande inlägg från Tony Johansson i Newsmill understryker vilken risk man tar om man tänker bli partiledare för S:
      http://www.newsmill.se/node/33331

      Han tar heder och ära av den som sägs vara favoriten i ett ganska öppet val.

      Jag tänkte i förra inlägget skriva /DRAS I SMUTSEN/ men valde /ATT KLANKA NER PÅ/ Inser nu att ”dras i smutsen” var betydligt mer sanningsenligt och korrekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s