Krama ihjäl eller frysa ut – hur att hantera det man ogillar?

Det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna blev det finska valets stora vinnare. Partiet ökar från till procent av rösterna. Sannfinländarna är ett klassiskt missnöjesparti som ställer sig på den lilla människans sida och ser förändring och förnyelse i samhället som hot och problem. Och en central sådan förändring anser partiet att invandring utgör.

Sannfinländarna delar många drag med Sverigedemokraterna, samtidigt som partierna har vitt skilda historiska arv. Likheterna handlar om den konservativa och nationalistiska hållningen och vilken således skapar en tydlig aversion mot allt som kan hotar traditionen och nationen och den ”riktiga finnen/svensken”.

Efter det svenska riksdagsvalet, och för den delen redan under valrörelsen, har Sverigedemokraterna orsakat enorm huvudbry hos övriga partier och politiker: hur skall man förhålla sig till SD? SD är en främmande fågel i svensk politik och alltså vet man inte riktigt hur partiet skall hanteras. Vilken strategi är bäst att inta? Under valrörelsen kom partiet att bli ett slagträ i debatten mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin om vem som är bäst regeringsduglig. Frågan handlade om vem som kommer/inte kommer ta i SD med tång, vem som kommer/inte kommer att göra sig beroende av SD. En typ av diskussion och fokusering som för övrigt sannolikt bidrog till att öka stödet för partiet i fråga.  

Somliga drar paralleller till Ny Demkrati på 1990-talet men NyD och SD är två mycket olika partier, huvudsakligen pga att SD har en betydligt längre historia som dessutom härrör ur nynazistiska rörelser. NyD bildades några månader innan valet 1991 och detta som ett uttryckligt missnöjes-/populistiskt parti.

Sannfinländarna är inget nytt parti utan har precis som SD längre rötter, sprungna ur det tidigare Landsbygdspartiet. Likheten mellan SD och Sannfinländarna är rädslan för det okända och värnandet om nationen. Samtidigt finns olikheter, för SD är det huvudskligen invandring och invandringspolitik som står i centrum, för Sannfinländarna är det den ”lilla människan” finländaren, mot ”överheten” som värnas. Men där överheten också handlar om invandring, eller att staten tillåter invandring, som i sin tur antas ta jobb, pengar etc från ”den lilla människan”. Sannfinländarna är mer av ett uttryckligt antietablissemangsparti.

Men oavsett likheter och skillnader väcks samma typ av frågor i svensk och finsk politik, inom etablissemanget – hur skall detta parti hanteras – detta parti som vi ogillar men som en del av folket röstat fram? På 1980-talet vann Landsbygspartiet mandat och bjöds då in i den finska regeringen. Strategin var då att ”krama ihjäl” dem. Att helt enkelt ta in dem i värmen, sätta strålkastarljuset på dem, och på så vis visa hur de egentligen inte har så mycket att komma med. Strategin den gången blev framgångsrik. Mycket talar för att samma taktik kommer användas denna gång.

I Sverige har aldrig funnits samma resoluta hantering av det okända. NyDs inträde i riksdagen skapade enorm oro i den nyvalda borgerliga minoritetsregeringen. I dag är läget det samma, men nu med ett parti som i svenska mått mätt är något helt nytt. Förvirringen är total bland de övriga partierna, och beröringsskräcken total. Ingen vill anklagas för att ha med SD att göra. I Sverige används således, i motsats till i Finland, en slags utfrysningsstrategi mot det som man ogillar.

Frågan är dock vad som är mest effektivt? Forskning visar att utfrysning just tvärtom kan stärka martyrrollen vilket skapar en mer stöd för denna typ av missnöjesparti. Att frysa ut kan således leda till helt motsatt effekt. Människor kan uppleva att etablissemanget behandlar ett demokratiskt invalt parti allt för styvmoderligt och väljer då att ge än mer stöd. Samtidigt finns även exempel på hur denna typ partier tvärtom bara växer starkare när de lyfts in värmen och behandlas som en like.

Vilken strategi som är bäst finns inga exakta svar på, men kanske måste övriga partier ta sig en rejäl funderare på varför denna typ av strömningar får gehör hos väljarna? Ta detta på allvar och prata politik. Istället för att som i den svenska riksdagen förra veckan´, twittra och tjafsa om vem som pratar med vem. Det, är i alla fall definitivt ingenting som stärker förtroendet för ”etablissemanget”.

Om Jenny Madestam

Statsvetare
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Krama ihjäl eller frysa ut – hur att hantera det man ogillar?

  1. Hej,

    Du skriver att: ”[…] SD har en betydligt längre historia som dessutom härrör ur nynazistiska rörelser”.

    Jag skulle vilja be dig att förtydliga vilka de nynazistiska rörelserna är som du hävdar att Sverigedemokraterna härrör ur.

    Tack på förhand!

  2. Sverigedemokraterna bildades ur den tvärpolitiska organisationen Bevara Sverige svenskt (BSS).

    BSS, som bildades 1979, upphörde 1986 sedan man kommit överens med Framstegspartiet om att gå ihop och bilda Sverigepartiet.

    Ett år senare 1987, efter hårda inre strider och ömsesidiga uteslutningar, slutade Sverigepartiet att existera, och därför samlades BSS:arna 1988 och bildade Sverigedemokraterna.

    BSS programförklaring hittar du här: http://www.bgf.nu/bss/bss-1-programmet.htm

    Var hittar du nynazismen i BSS program?

  3. Anna skriver:

    Fredrik Arvidsson:
    om man upprepar en vit lögn tillräckligt många gånger blir det en diskursiv sanning för de flesta.

    Intressant idag är Yougov (ett välrenommerat opinionsinstitut som ofta prickar bäst i Storbrittanien) visar en liten minoritet av opinionen röstar på SD, men att en förkrossande majoritet 57,8 % tycker att SD:s invandringspolitik är bäst.
    Sid 7.
    http://www.yougov.se/wp-content/uploads/2011/04/YouGovOpinion-V%C3%A4ljaropinion-April-2011.pdf

    Av detta kan man dra slutsatsen att en majoritet av väljarna inte vill rösta SD, men vill att de övriga partierna skall föra SD:s invandringspolitik.

    Vad gör Alliansen? De allierar sig istället med det parti som ligger längst ifrån SD i det politikområdet. Detta är verkligen den mörka sidan av svensk demokrati.

    • Jenny Madestam skriver:

      Uppenbart är att det svenska etablissemanget har mycket svårt att veta hur de skall förhålla sig till SD. Att försöka sopa partiet och de frågor de driver under mattan kommer definitivt inte att fungera i långa loppet. Dessutom har en, förvisso mindre, grupp väljare på demokratisk väg valt in detta parti i vår riksdag. Att frysa ut dessa röster (som många uppfattar som odemokratiska) blir således odemokratiskt. Detta är skillnaden mellan politikens form (procedur) och innehåll. Man må tycka vad man vill om innehållet men måste likväl respektera det, sådan ser den demokratiska formen ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s