Tillbaka i gamla kvarter

Just nu befinner jag mig i Milano, den stad jag bodde i under tre års tid. Jag har inte varit här sedan hemflytten till Sverige för knappt två år sedan. Känslan att återvända är dubbel, känslan inför Milano och Italien, är dubbel. Svenskar har en romantisk föreställning om Italien; klimatet, maten, människorna, ja allt, är underbart och härligt. Den föreställningen kan ofta hållas intakt genom kortare visiter på turistsäkra platser under en kortare tid. Bor man i landet under en längre tid, så kommer bilden (om man har den alltså) däremot definitivt att naggas i kanten och kanske tom helt krackelera.

Så vad är problemet med det här landet? Ja en aspekt är naturligtvis att en majoritet av invånarna röstat fram en korrupt och, i alla avseenden fullständigt gränslös, premiärminister. Men valet av Berlusconi är, som jag tidigare skrivit ett inlägg om, inte alls speciellt märkligt. Han passar perfekt in i det som en stor del av italienarna uppskattar (yta, pengar, ”manlighet”, personlig framgång, erfarenhet (är ingen pojkspoling)) och han upplevdes initialt som en man av folket som kom in från sidan med friska ögon, och som var obefläckad, i ljuset av den korrumption politiken präglats av.

Men bortsett från mannen med hur många liv som helst, är problemet med landet, skulle jag vilja påstå, att det inte finns någon egentlig vilja och ambition till utveckling. Och denna utveckling, handlar om allt ifrån praktiska aspekter i vardagen (datorisering, infrastruktur, barnomsorg, etc etc) till attityder och värderingar – vilket naturligtvis hänger ihop med varandra. Det tycks saknas en vilja till framsteg och förändring, ”allt är bra”, typ. Bitvis är Italien som Sverige för 40, 50 år sedan. Det är således inte konstigt att landet drabbats av brain drain, till mer utvecklade länder.

Varför är det då så här? Ja en förklaring handlar sannolikt om regionernas styrka över nationen i sin helhet. Nationen Italien bildades 1861 och är alltså en ung nation. Landets 20 regioner har betydligt längre rötter och är en i dag enormt starka. Kanske starkare än nationen i sin helhet. Styrkan handlar dels om ett självstyre men kanske främst om hur italienarna identifierar sig. Identifikationen med den egna nationen är många gånger starkare än identiteten med landet i sin helhet. Det saknas alltså en gemensamhetskänsla, som många gånger anses ytterst väsentlig för en demokratis väl och ve. Italienarna bryr sig således mindre om landet i sin helhet och mer om den egna regionen. Och det säger sig självt att utveckling för nationen i sin helhet kommer bli därefter. Det får liksom ”bli lite som det blir”, det viktiga är regionen. 

Frågan är om detta kommer förändras över tid. I dagens globaliserade värld är det kanske inte helt otänkbart att de centrala hållpunkterna blir regionen och världen utanför Italien. Och Italien blir således fortsatt en nation på papper, där vardagen fortsatt präglas av byråkratiskt krångel, sexism och obefintlig jämställhet, avsaknad av fungerande välfärd och infrastruktur.

La dolce vita, blir således kanske även fortsatt något vi ser på film om detta fascinerande land?!

Om Jenny Madestam

Statsvetare
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tillbaka i gamla kvarter

  1. sara skriver:

    vad är anledningen till att du bott där och att du sedan återvändeR?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s