Alternativ eller etablissemang?

På lördag bestämmer sig miljöpartiet för vilka språkrör som skall ta över efter Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Gustav Fridolin, av många betraktad som ett politiskt geni, kommer med största sannolikhet väljas till manligt rör, medan frågan är mer öppen om det kvinnliga ditot. Mikaela Valtersson eller Åsa Romson är huvudkombattanter om den kvinnliga språkrörsskapet. Tydligt är att dessa två kvinnor har tämligen olika politisk profil. Idag framkom t.ex. att Valtersson vill förlänga Sveriges flyginsats i Libyen medan Romson är mer tveksam och dessutom anklagade Valtersson för att göra en ”amatörmässig analys”.

De skiljer sig även i synen på t.ex. föräldraförsäkringen, där Romson vill ha en individuliserad försäkring där dagarna delas lika mellan föräldrarna, medan Valtersson är skeptisk till en sådan lösning. Romson är emot en generell a-kassa, medan Valtersson säger att det vore gansk bra. Generellt och sammanfattande kan nog Valtersson beskrivas som mer ”höger” och Romson som mer ”vänster”, även om miljöpartister vanligen ogillar den typen av epitet.

I kvällens Aktuellt framkom också att de skiljer sig åt i synen på miljöpartiets roll i svensk politik. Romson vill att mp skall fungera som en ”politisk agendasättare”, att viktigast är att driva den politiska debatten i Sverige, att verka påtryckande. Valtersson däremot är mindre intresserad av det som lite elakt ibland beskrivs som ”plakatpolitik” utan vill istället att mp skall påverka politiska beslut på riktigt, och det genom att sitta med i regering.

Romson vill alltså att mp skall hålla fast vid sin ursprungliga identitet som en alternativ rörelse i svensk politik som fungerar ideologiskt pådrivande, Valtersson däremot ser helst att partiet fortsätter den redan inslagna vägen in i etablissemanget.

Dessa två skilda ståndpunkter är egentligen inte så märkliga. Romson kommer utifrån och ser på mp med andra ögon än Valtersson gör som varit en av huvudaktörerena i mp-ledningen under det rödgröna samarbetet vilket var tänkt att leda till regeringsmakten, och tiden efter. Valtersson har helt enkelt fått känsla för maktens korridorer, och vad det där går att åstadkomma.

Partiforskning visar på en dissonans mellan partiaktiva längre ned i partiapparaten och partiets ledning, där de senare vanligen är mindre ideologiskt dogmatiska utan mer pragmatiska i sin hållning. Orsaken till detta handlar om att partiledningen som skall möta väljarna och vinna val, inser att världen sällan är svart vit utan att det ofta krävs kompromisser för att komma i anspråk och för att överhuvudtaget få inflytande (genom kompromisser). Enkelt uttryckt: de som skall leda partiet inser helt enkelt att det inte funkar att vara ideologiskt renlärig alla gånger, tvärtom. Valtersson och Romson uppvisar exakt denna rollfördelning sett till deras ståndpunkter. Frågan nu är vad mp vill ha för typ av kvinnligt språkrör – en som vill hålla fast vid mp:s ideologiska och identitetsmässiga kärna, eller en som mer ser vikten av att kunna påverka och göra politiska avtryck? Fridolin, skulle jag vilja påstå, befinner sig någonstans mitt emellan dessa positioner. Å ena sidan kommer han utifrån och kan vara mer benägen att hålla på ideologiska principer, å andra sidan har han redan varit där, i hetluften, i partitoppen och således också han fått känna på hur det går att få praktiskt inflytande, och vad det kräver.

Som sagt, på lördag vet vi vad mp väljer: alternativ eller etablissemang? (eller något mitt emellan?).

Om Jenny Madestam

Statsvetare
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Alternativ eller etablissemang?

  1. Finns det någon litteratur du kan rekommendera som beskriver politikers villkor. Ideologi och pragmatism är väldigt ofta ett motsatspar för dem. Finns det någon forskning som beskrivit detta på ett systematiskt sätt och hur det påverkar enskilda politiker, eller vilken typ av politiker som blir en maktpolitiker där påverkan är viktigare än ”plakat”, och vilka som aldrig kan släppa plakatet och genom det diskvalificerar sig som maktpolitiker. En systematisk undersökning om den enskilda politikerns villkor helt enkelt.

    Det verkar vara en princip inom demokratin att ju närmare makten en politiker befinner sig desto mer pragmatism präglar hans inställning. Nästan i så hög grad att man skulle kunna beskriva det statistiskt.

    I min egen forskning om mellankrigstidens lokala Göteborgspolitik är den här frågan av stor betydelse och du verkar vara personen att fråga. Vore tacksam för tips.

    • Jenny Madestam skriver:

      Hej, lite förmätet kanske, men i min egen avhandling framkommer detta delvis, inte minst hur partiledning kan ha en annan inställning är partiaktiva. John May (1973) är partiforskare, som skrivit om dissonansen mellan partiledning och aktiva, just utifrån konflikten mellan ideologi vs pragmatism.

      Hälsningar jenny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s