Nyårslöften

Snart övergår vi från 2011 till 2012.  Det gångna året har varit mycket händelserikt, i alla fall för oss som intresserar sig för svensk partipolitik i allmänhet, och partiledarskap i synnerhet. Året har kantats av inte mindre än tre genomförda ledarskiften (s, mp och c), ett pågående skifte (v) och ett partiledarskap som fick en rejäl utmaning (kd). I sin helhet får dock socialdemokraterna och turbulensen kring Håkan Juholts person och ledarskap sägas vara det som dominerat 2011 (inte minst i media av olika slag, och därmed även allmänhetens uppfattning). De första två och en halv månaden på året handlade om att hitta Mona Sahlins efterträdare; våren präglades av slirighet i uttalanden kring bla Libyen; under sommaren stärkte Juholt sin position genom t.ex. ett bejublat framträdande i Almedalen; hösten inleddes med ”Västertorpsaffären” (dvs frågan om Juholts bostadsbidrag) och avslutades med de värsta opinionssiffrorna någonsin för s. Och frågan många nu ställer sig är: kan detta vändas innan valet 2014 – och – kan det vändas med Håkan Juholt eller måste s åter byta partiledare?

Nu är inte allt som står i tidningen sant, än mindre det enda som pågår i världen, men likväl är detta till stor det vad som kommit att prägla svensk partipolitik under 2011.

Nu övergår strax 2011 i 2012 och således dags att även blicka framåt. Ibland ingår vi nyårslöften, vilka ofta är en spegling av vad vi misslyckats med det gångna året, och istället hoppas kunna klara av det kommande. Jag tänkte här ta tillfället i akt att (med ett stråk av humor och ironi i tonen) ge förslag på nyårslöften till partiernas ledare inför 2012.

Håkan Juholt: jag lovar att alltid tänka innan jag pratar (speciellt innan jag svarar på frågor från journalister) och att stiga av, om partiet (inkl VU) så önskar (dvs att inte klamra mig fast till vilket pris som helst).

Åsa Romson: jag lovar att fortsätta jobba på breddning av min politiska profil samtidigt som jag framstår som Sveriges miljöpolitiker nr ett. Jag lovar även att jag och Gustav berättar om vad den ”tredje kraften” betyder, och den ska betyda något vill säga.

Gustav Fridolin: jag lovar att fortsatt ge Åsa utrymme i rampljuset. Jag ska även bli tydligare med om mitt parti skall stå ensamt (och då definiera vad den ”tredje kraften” egentligen betyder) eller om vi är intresserade av samarbeten år något håll.

Jonas Sjöstedt: OM jag blir vald till partiledare så lovar jag att profilera vänsterpartiet, att tydliggöra var v står idag. Jag ska också lova att jag ska göra allt som står i min makt för att sno väljare från sossarnas vänsterkant liksom några från miljöpartiets.

Fredrik Reinfeldt: jag lovar att bli mer idérik, sluta prata om svensk ekonomi som ett mantra och bli mer ödmjuk inför mina Allianskompisars önskningar. Jag lovar också att jag ska vara precis så där lagom seriös och lagom folklig som svenska väljare gillar.

Jan Björklund: jag lovar att jag ska börja prata om fler saker än bara skolan. Jag lovar även att jag ska börja vara lite mer äkta folkpartistik, dvs köra lite egna utspel på DN-debatt då och då (Fredrik får bli hur sur han vill över det), för att inte fp ska hamna i skuggan av Alliansen (dvs av m)

Annie Lööf: jag lovar att bli så där tuff i Alliansen som jag lovade inför valet av mig som ny centerledare. Jag ska väl även lova att ge mitt parti en tydlig identitet och att visa de som valt mig att jag är mer än ”kommunikativ och medial”.

Göran Hägglund: jag lovar – på heder och samvete – att om jag blir omvald som kd-ledare så ska jag ge mitt parti en tydligare identitet och ha svar på vad kd har för existensberättigande idag. Om jag inte lyckas så lovar jag att kasta in handduken.

Jimmie Åkesson: jag lovar att fortsatt hålla mitt partis fasad intakt, kosta vad det kosta vill (de som gör bort sig åker ut!), men vi SKA inte gå samma öde till mötes som NyD. Jag ska även försöka att börja tala om även annat än invandringspolitik.

För egen del har jag haft samma nyårslöfte i tjugo år och aldrig lyckas jag hålla det – frågan är om det går bättre för våra herrar och damer i svensk toppolitik?!

Gott nytt år!

 

ps. jag lovar att inleda 2012 med en ny heading-bild till bloggen. OCH – att försöka vara bloggen mer trogen. Men som sagt, lätt att lova runt men….

Om Jenny Madestam

Statsvetare
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Nyårslöften

  1. 2000aldrig skriver:

    Vi på 2000aldrig har en klar uppfattning inför 2012. Höj politikernas löner nu!

    http://2000aldrig.wordpress.com/2011/10/23/hoj-politikernas-loner-nu/

  2. Simpan skriver:

    och JAG lovar att göra mitt bästa för att klara av mina tentamen i internationell politik och politik i jämförande perspektiv.

  3. Är ej med i något politiskt ungdomsförbund skriver:

    Ylva Johanssons utspel i hennes blogg mot Håkan Juholt ikväll var oväntat.

    Jag själv känner förtroende för Juholt (en av de där 16%). Men jag tror att det beror lite på hur mycket man läser in i frågan. Jag tror att Juholt är en kapabel partiledare, men jag är tveksam till om han kan vända på den vikande trenden.

    Av anledningen att få andra känner förtroende för honom blir jag också tveksam till om han kan leda partiet…Om man ska väga in den aspekten så är jag väl en av de 84% som inte känner förtroende för Juholt…

    jag tror att många resonerar som jag och egentligen tycker att Juholt fortfarande är okej trots bilaffären och de dubbla bostäderna men tvekar om huruvida han kan få med sig resten av väljarna.

    En annan sak som är värt att tillägga är att nio av tio nog hade hoppat av när skutan höll på att sjunka men Juholt höll sig kvar. Det visar både på karaktär och envishet. Fast det får ju finnas gränser så klart.

    Men ärligt talat så är det inte Juholt som är Socialdemokratins största problem. I en nyligen gjord undersökning så hade ungefär 35 procent sympatier för den politiska vänstern och 47% sympatier för högern (resten i mitten, var nu den ”mitten” finns numera…det var en känga till allianspartierna som ska stå för mittpolitik men har blivit lydpartier till den blå jätten med små profilfrågor som sticker ut snarare än en egen idé om hur de vill forma samhället, åtminstone så syns inte den idén utåt sett så mycket…).

    I en tid när individualism har ersatt omtanke och solidaritet, den svenska modellen handlar mer om en stark ekonomi än ett socialt skyddsnät, när förebilderna för barn och unga är den egensinnige fotbollspelaren och den unga blonda bloggerskan snarare än flickan med de röda flätorna som gjorde uppror mot konservativa föreställningar och den grönklädde hjälten med pilbågen som tog från de rika och gav till de fattiga, och i en tid när idealet är att konsumera mera och visa upp sina märkeskläder och sin nyaste mobil snarare än sin vänliga sida eller sin miljövänliga idé så är det inte konstigt att ett parti som Socialdemokraterna backar. Inte ens i våras när Juholt var ny och S hade uppemot 35% i vissa mätningar så hade vänsterpartierna övervikt.

    Det är helt enkelt dags att inse att vi lever i ett annat samhälle numera. Ett samhälle där den som köper mest vinner och där de som redan har det fint ställt inte orkar engagera sig eller sätta sig in i politiken och dess ideologier utan istället lutar sig tillbaka och njuter av extra pengar i plånboken. Vi håller på att bli som de passiva människorna som långsamt flyter omkring i sina små minibilar från affär till affär i filmen Wall-E. Åtminstone får jag den bilden av många av dagens ungdomar som driver runt på stan med shoppingkassar och dyra accesoarer i jakten på lyckan och den perfekta stilen. Det är en orättvis bild jag målar upp så klart, för den bygger mest på en känsla snarare än någon statistik. Och jag kanske ser det jag vill se. Men det är en känsla som jag ändå vill dela med mig av.

    Det finns ju snart inga arbetare kvar för arbetarpartiet att värva ändå, när globalisering och vinstmaximerande multinationella företag flyttar ut jobben och vi har blivit ett tjänste- och kunskapsbaserat samhälle där det för de som inte hänger med i skolan (som även den börjat privatiseras med dåliga effekter som följd) eller inte vill läsa vidare har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden. Och om de väl får in en fot är det mycket enklare för bemanningsföretaget att sparka ut dem med huvudet före över tröskeln. Även vården privatiseras delvis (äldrevården) med ibland nästan inhumana följder.

    Trots att den svenska ekonomin har varit bättre än nästan alla andra europeiska länder så har det inte kommit den lilla människan till godo. Istället för utökad sjukvård och satsningar på skolan så får vi fem kronor billigare hamburgare på McDonalds, vilket förvisso ger nya jobb till ungdomar men även nya negativa externa effekter om folk äter sig ännu fetare. Undrar just om vi inte hade fått både fler jobb och mer positiva externa effekter om restaurangmomspengarna gått till offentlig sektor istället.

    För att Socialdemokraterna ska kunna ta tillbaka initiativ och åter avancera behöver de måla upp en bild av vad deras skatteintäkter kan göra för skillnad för den vanliga människan. Visa vad en extra lärare eller mer personal i vården kan göra för skillnad. Få folk engagerade så att de vaknar ur sin konsumtionshibernation. För just nu har de flesta det i Sverige väldigt bra, så länge vi pratar om pengar i plånboken att bränna. Det är de som har det värst, som arbetslösa ungdomar, invandrare i stökiga skolor utan resurser eller våra äldre som inte får den vård de behöver som känner av den nya tidens svenska modell. Utan engagemanget kommer solidariteten att fortsätta stå tillbaka för individualismen. Kanske målar jag upp en bild av ett Sverige idag som är onödigt hårt, kall och lite orättvis. Eller så är det dags för de som har det bra att öppna ögonen lite innan nästa val och nästa shoppingrunda. Jag tro definitivt att kapitalism kan vara en väg ut ur fattigdom och in i arbete, men inte en renodlad otyglad kapitalism utan solidaritet, sociala skyddsnät, en mer aktiv fördelningspolitik och en mer human syn på människan. Socialdemokraterna behöver någon som kan engagera väljarna och måla upp en bild av ett annat Sverige än dagens. Håkan Juholt kanske är den personen, men om allt folk ser är en mustasch och en egentligen bagatellartad skandal så borde han kanske kliva åt sidan för partiets bästa. Han må säga en del ogenomtänkta saker då och då men när han är som mest påeldande, när han tar i och brinner, så är han nog S mest engagerande partiledare att lyssna på sedan Palme. Tycker jag. Jag är ingen retorikexpert, men jag ser någon med en stor mustasch och ett ännu större glöd.

  4. Göran Andersson skriver:

    Finns det inte en enda vettig person i Socialdemokratiska partiet. De minístrar och politiker är som sitter på posterna är stolpskott allihopa. Det har varit clowner och pajaser hela bunten som suttit där sedan minst 15 år tillbaka. Nivån på kunslap och kompetens är väldigt låg för den feta lön de besitter det är inte konstigt att politiker föraktet i detta land fortlöper. Sverige är på väg att bli en banan republik utan dess like, allt i samhället urartar. Våra grannländer undrar vad som sker/skett med Sverige. Vi har så dåliga politiker i detta land, de urarmar landet totalt med sina misslyckanden. Man skulle kräva körkort för att bli minister, en profil med akademiska poäng i olika ämnen precis som vi dödliga får skaffa oss om vi ska jobba med olika kvalificerad arbeten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s