I dag var det sista partiledardebatten för riksdagsåret. Jag hade själv inte möjlighet att titta eller lyssna på hela debatten, utan bara den första dryga timmen. Min spontana reflektion efter den första timmen var: varför i hela friden valde inte Socialdemokraterna Mikael Damberg till partiledare? (Svaret har vi nog redan, frågan är mer retoriskt ställd) Dagens partiledardebatt visade att han är en skicklig retoriker och debattör. Damberg kan uppfattats som aningen tråkig, grå, lite överkontrollerad och för mycket av ”bror duktig”. I den nya rollen som gruppledare tycks han delvis ha blommat ut. Det är helt klart så att det var enormt viktigt för Damberg att i dag visa sig kompetent uppgiften att vara ”partiledare” i riksdagen. Visa att han är ett korrekt val till posten som gruppledare. Det märktes att han ville leverera.
Det är möjligt att Stefan Löfven rycker upp sig som retoriker och debattör, och på så vis kan visa mer energi och driv, i kombination med seriositet. Kvaliteter väljarna vanligen uppskattar.
Vidare är det påtagligt hur enormt viktigt det faktiskt är att sitta i riksdagen som partiledare, inte minst som ledare för det största oppositionspartiet. Minns Ulf Adelsohn, Maria Leissner och Maud Olofsson. Partiledardebatterna är ett mycket bra tillfälle att i lugn och ro (under många timmar) få profilera sig själv och sitt parti. Givet det parlamentariska läget är riksdagen i dag ett reellt maktcentrum. Det är sant att en minoritet av väljarna följer dessa debatter. Men politik handlar om mer än några minuter i TV-rutan. Politik och demokrati är att diskutera och argumentera, att pröva sina och andras förslag i ett ordnat samtal. Att som partiledare inte delta i detta är naturligtvis möjligt, men det är definitivt inte optimalt.
jennymadestam 
Debatterna i riksdagen är oftast mer intressanta än de på tv. visserligen är de helt ostyrda så det är aldrig någon som leder samtalet och kan fördela ordet eller välja ut frågor som många tittande väljare kan tycka är intressanta, som i en TV-studio. Men att få höra politikerna prata i två minuter vardera och kunna lägga fram fler argument (eller utveckal befintliga sådana) utan att bli avbrutna eller behöva förenkla och anpassa sig till publiken i samma utsträckning gör att dessa debatter brukar bli mer givande. dessutom kan man få replikera i lugn och ro utan att en tredje politiker behöver komma in i samtalet.
trist att det klipps ihop till ett inslag på två minuter med några korta lösryckta citat i nyheterna sen, men det är ju svårt att undvika det.
Om man vill så kan man ju se riksdagens debatter som träningslandskamper inför slutspelen i tv-rutan också. ett sätt att se vilka argument som fungerar och vilken taktik som är bäst att angripa motståndet mot.
vad gäller Löfven så är han nog rätt inställd på att inte laga något som inte är trasigt just nu. Men han får ju inte bli för försiktig. för egen del så tycker jag att han har lite trovärdighetsproblem i kärnkraftsfrågan, men han duckar skickligt när reportrar vill att han ska ge besked.