På söndag är det dags. Då ska vi gå och rösta. Men frågan är VAD man ska rösta på? EU-parlamentsvalet är på sätt och vis ett ovanligt val för oss svenskar eftersom det är ett mer renodlat personval. Vi röstar på Marit Paulsen, på Marita Ulvskog och på Gunnar Hökmark. På dessa personer. Det är ett val som i betydligt större utsträckning jämfört med våra nationella val bygger på en känsla av förtroende för en viss person. Partiernas valrörelser liksom den mediala bevakningen är följaktligen fokuserad på kandidaterna, deras tanker, idéer och personer.
Jag är rätt insatt i politik. Partipolitik är mitt jobb och mitt intresse. Likväl kan jag uppleva att valet jag ska göra på söndag är svårt. Jag vet helt enkelt inte hur – eller snarare på vem – jag ska rösta. Visst, jag vet ungefär var jag står ideologiskt och partipolitiskt. Men jag vet inte vem av partiernas kandidater som ska få min röst. Vem tror jag kan göra mest nytta i sin partigrupp, utifrån vad jag tror på. Personen i fråga – om hen ska göra något avtryck kommande fem år – måste personligen besitta vissa kvaliteter. Frågorna som vi väljare då förmodligen måste ställa oss är (utöver den ideologiska profilen): vem tror jag är kunnigast, mest energisk, mest ambitiös, mest röststark, mest strategisk, mest erfaren, och så vidare…Vem kommer klara av uppdraget bäst – utifrån min insikt om vad uppdraget kräver?!
Som den statsvetare jag är har jag tittat och lyssnat på alla utfrågningar av partiernas toppkandidater, jag har även tagit del av flertalet intervjuer med övriga kandidater på partiernas listor. Alltjämt tycker jag valet är svårt. Och om jag tycker valet är knepigt hur känner då inte de personer som har mindre kunskap om partipolitik, de som inte har intresse eller de som inte har eller vill ta sig tid till att utvärdera alternativen? Kanske handlar det bara om att jag är en velpanna som inte kan bestämma mig?! Ja kanske. Men jag tror att rätt många väljare upplever just denna svårighet i att välja en person.
Eftersom det är svårt att VETA vem som är bäst som kandidat, så måste vi istället gå på känsla. Vem känns bäst?! Vem får jag förtroende för? Vem tror jag kan göra det jag vill i parlamentet? Vem övertygar mig om det? Vem tror jag på? Vådan med personval är just att det gynnar de kandidater som lyckas skapa en känsla för sin person. Självklart får då kandidater som vi redan ”känner” ett försprång. De har vi redan en relation till. Lars Adaktusson t.ex., vet vi är en respektingivande journalist. Marit Paulsen har vi bilden av att vara en envis dam med intressant historia. Marita Ulvskog känner vi som ett tidigare statsråd och med imponerande partipolitiskt cv. Kandidater som vi sett och hört har vi känsla för. Kandidater som vi aldrig hört talas om har vi ingen aning om vilka de är som personer. Graden av kändisskap är således viktigt för möjligheten att skapa känsla för personen. Men det räcker inte. Personen i fråga måste även väcka övertygelse om att hen är bra. Här kommer vi in på just detta med känslor. Valet kommer baseras på min känsla för en person. Om det är bra eller dåligt kan diskuteras. Men att personval av det slag vi gör på söndag har sådana inslag är otvetydigt.
jennymadestam 
Jag har för att vara någorlunda politiskt intresserad (fortfarande, mer så förut) och för att vara en person som läst statsvetenskap, verkligen ingen vidare koll på detta EU-val, men jag har inte någon gång tidigare sett det som ett personval utan helt enkelt röstat på det parti som jag delat mest åsikter med. Visst, det finns en del profilstarka personer som jag tyckt varit skickliga (som Paulsen och Schlyter) debattörer, men jag fäste inte mycket vikt vid deras personlighet år 2009 när jag röstade första gången i detta val (jag kunde rösta redan 2004 men jag missade det tyvärr).
År 2009 följde jag faktiskt EU-valet någorlunda, kanske bidrog PP:s framfart till det. Men i år har det flutit förbi nästan helt och hållet. Jag har faktiskt innan jag läste det här inlägget inte ens tänkt särskilt mycket på att det är ett personval också. Det som gjort störst intryck på mig är (tyvärr!) reklamfilmen med killen som ska fria men börjar berätta om valet.
Så jag lär nog rösta efter partipolitiskt innehåll, som förra gången. Jag känner helt enkelt inte till skillnaderna mellan detta val och valet till riksdagen så väl, och antog att man röstar på partier som sedan får platser i partigrupper i EU:s parlament. Eftersom det (om det nu är som jag beskrev) är ett val som handlar om platser i ett parlament (åtminstone har jag utgått från det) har jag inte brytt mig mer om personerna än i riksdagsvalet.
Ett problem är också att dessa personer (som man tydligen röstar på) är riktiga doldisar under över fyra år, innan de äntligen får lite utrymme i de stora tidningarna och kanalerna mot valets slutspurt.
Jag resonerar väl dock att jag har helt okej förtroende för allihopa, att partiernas egen konkurrens har tagit fram dugliga kandidater och sållat agnarna från vetet. Att de alla är personer som har tillräcklig kompetens.
Sedan är det ett problem ur demokratiskt synpunkt att vi (väljarna i allmänhet) inte vet så mycket om vilka frågor som de olika partierna/kandidaterna vill driva i EU (vet man inte vad man röstar på är risken för populism större tänker jag mig, att massan faller för enkla trick och billiga argument). Men också ett problem att så få röstar. Har hört att runt 50 procent röstar i detta val. Men tydligen har det ökat inom andra länder i EU med åren och det gör väl förhoppningsvis det i Sverige också med tiden.
På ett sätt förstår jag dock att folk inte röstar så mycket, för det vi röstar om är väl runt 20-30 parlamentsplatsers fördelning i ett parlament med över 600 parlamentsplatser.
Det är väldigt lite inflytande över EU som våra röster får. Kan förstå om valdeltagandet blir högre i länder med stor folkmängd, som Tyskland och Frankrike.
Slutligen tror jag att historien upprepar sig och att både M och S får betydligt lägre röstsiffror i detta val än i det vanliga riksdagsvalet…