Regeringen – snabbanalys

Så har vi äntligen (?!) fått en regering (även om den formellt sett inte är tillträdd efter den konselj som hålls på slottet senare i eftermiddag). Här några iakttagelser kring såväl regeringsförklaringen liksom sammansättningen på statsråd.

Regeringsförklaringen följde till övervägande del de 73 punkterna i Januariavtalet. Löfven valde att presentera förslagen i liten annan ordning och med några andra ordval än vad som står ordagrant, men till stor del höll han sig till avtalet som manus. I slutet av förklaringen presenterades några saker som låg utanför avtalet, bland annat straffskärpningar, kriminalisering av deltagande i terroristorganisationer och en betoning av EU.

Regeringens sammansättning och organisation 

Apropå betoning av EU så är det detta som förklarar varför Hans Dahlgren görs till EU-minister med placering på Statsrådsberedningen. EU är centralt för Sverige – är signalen, inte minst när Storbritannien lämnar (och hur det nu sker). Dahlgren är en gammal räv i regeringssammanhang och alltså en väldigt viktigt person för Löven. Dahlgren kan jämföras med att Reinfeldt utsåg Carl Bildt eller Göran Persson Jan Eliasson. Denna typ av grå eminenser är mycket värdefulla för en statsminister. De ger kunskap och dessutom skänker de tyngd till regeringen i och med sin erfarenhet.

Matilda Ernkrans och Jennie Nilsson är okända personer för allmänheten. Båda har dock varit ordförande för viktiga riksdagsutskott (utbildnings- respektive näringsutskottet). Det är tydligt att Löfven vill hämta personer ur riksdagen. Detta brukar ibland lyftas fram som en del i definitionen av parlamentarism – att regeringen är förankrad i riskdagen med mandat (och erfarenhet). Den kommande regeringen kan få en skakig tur fram till nästa val (när det nya sker) och att ministrarna har förståelse för hur riksdagsarbetet och arbetet i utskotten fungerar är då en väsentlig kunskap. En minister måste förstå att förslag som läggs kan komma att stöta på patrull och kräva förhandling i  riksdagen.

Det som förvånar med valet av Ernkrans till ansvarig minister för högre utbildning och forskning är hennes relativa korta tid med utbildningsfrågor. Hon tog över som ordförande i utbildningsutskottet efter Lena Hallengren som blev minister under 2018. På presskonferensen nämnde Erkrans vikten av att högre utbildning ska vara tillgänglig i hela landet och att lärarutbildningen är viktig att satsa på. Det är så klart viktiga frågor, men universitetsvärlden vill troligen ha mer – inte minst en minister som vill satsa på forskning. Universitetsvärlden kan ibland vara skoningslös mot politiker – man förväntar sig att ansvarig minister förstår hur verksamheten fungerar och dess behov. Frågan om Ernkrans kan leva upp till det, och skapa det förtroende inom sektorn.

Nilsson, som utsetts till Landsbygdsminister, i sin tur är en klassisk ”partist”.  På sin sida på Socialdemokraterna presenterar hon sig som : ”Jag kommer från en glesbygdskommun, är kvinna, tonårsförälder och vårdbiträde.” Hon har en facklig bakgrund från Kommunal. Sedan 2014 har hon suttit som ordförande i Näringsutskottet. Erfarenheten från näringsutskottet i kombination av att komma ifrån, och verka politiskt i en glesbygdskommun, har hon troligen kvalificerat till jobbet som Landsbygdsminister. Att hon har en bakgrund i Kommunal göra inte saken sämre.

Att Anders Ygeman lyfts tillbaka in i regeringen är inte förvånande alls. Han har velat detta sedan dagen han fick lämna. Kanske är inte rollen som energi- och digitaliseringsminister en favoritportfölj för honom men bättre än inget alls. Det är två stora frågor han ska hantera. Digitaliseringsfrågorna har leget ihop med bostadsfrågan i förra regeringen, under Peter Erikssons ansvar. Eriksson upplevde, enligt egen utsago, att det var två områden som spretade. Frågan är om energi och digitalisering blir mer förenligt och hanterligt?! Ygeman betraktas av många som en kronprins till Löfven. För att vinna mark till posten behöver man både bygga förtroende genom sakpolitiska framgångar men även genom att synas! Den förra energiministern Ibrahim Baylan har varit fullständigt frånvarande de gångna fyra åren – frågan är om Ygeman kommer lyckas synas mer?! För sin egen framtids del (om han vill bli partiledare alltså) måste han jobba på saken.

Apropå kronprinsar, Mikael Damberg ”degraderas” från departementschef på Näringsdepartementet till inrikesminister på Justitieminister – alltså vice chef på departementet. Å andra sidan – om Damberg ska ha en chans på partiledarposten måste han profilera sig utåt. Även han har varit fullständigt osynlig för allmänheten i fyra år. I  minister ansvarig för polisen kommer han nu garanterat att både synas och höras i samhällsdebatten och rent medialt. Denna position kan alltså vara ett strategiskt sätt att få exponering, även om själva positionsförflyttningen i sig kan betraktas som ett karriärmässigt nedköp.

Miljöpartiets nya statsråd är också mindre kända för allmänheten. Amanda Lind, ny kulturminister, har i och för sig synts en hel del som partisekreterare (och dessutom en kommunikativt skicklig sådan). Lind lyftes in som partisekreterare 2016 i och med Miljöpartiets förtroendekris till följd av ett antal skandaler. Lind kom in och gav tydliga raka svar och gav ett allmänt proffsigt intryck – precis vad MP behövde där och då. Hon har varit kommunalråd i Härnösand vilket naturligtvis är en fördel i en regering som har ett stort arbete med landsbygdsfrågor framför sig – det undkommer troligen inte på kulturens område. Linds företrädare Alice Bah Kuhnke kom in utifrån i politiken och regeringen. Syftet för MP var just att ta en person med egen lyskraft, en kändis, och att på så vis skapa uppmärksamhet och på sikt förtroende. Bah Kuhnke har lyst – ibland kanske lite för mycket. Initialt var hon illa omtyckt i kulturkretsar men lyckades efter hand skapa sig bättre relationer i sektorn. Kanske har Mp lärt av sitt misstag att ta in en kändis som på gott – och ont – skapar (för mycket) rubriker. Med Lind blir det en helt annan, troligen lugnar, framtoning.

Åsa Lindhagen är också hon ett okänt ansikte för allmänheten när hon nu utses till Jämställdhetsminister. Hennes bakgrund liknar på sätt och vis Åsa Romsons med sitt tidigare engagemang som socialborgarråd i Stockholms stad. I övrigt är hennes CV som många miljöpartisters: har varit aktiv i civilsamhället (Röda korset) och är universitetsutbildad (civilingenjör, Industriell ekonomi). Hennes portfölj är svår. Jämställdhetsfrågorna är å ena sidan helt i politikens mitt idag, å andra sidan är de med överallt – så att det är troligen svårt att bli en profilerad minister på området. Hon har även ansvar för arbete mot segration och diskriminering – också det svåra områden. De finns på sätt och vis överallt.

Sammantaget – och utan att gå igenom samtliga förändringar i och med den nya regering – kan sägas att det är trygghet och försiktighet som präglar sammansättningen av den nya regeringen. Inga kända profiler som riskerar att köra ett eget race. Inga personer som har en tydlig höger- eller vänsterprofil (hos de socialdemokrater som tas in). Nej här handlar det om att få med trygga partister, såväl från S och MP, som kommer vara lojala mot regeringen och det avtal man ingått med C och L. De personer som valts kommer inte sticka ut eller iväg. De är arbetsduglig och lojala. Kanske inte jättespännande men troligen det som behövs i det högst osäkra läge regeringen går in i. Det är många backar man ska ta sig över.

En sista iakttagelse är att S håller hårt i ”sina” politikområden. MP får det som blir över och det som uppfattas vara MP i mångas ögon: miljö, bistånd, kultur, jämställdhet. Per Bolund är en miljöpartist i kostym och kan få vara kvar på Finansdepartementet. 😉