Regeringen – snabbanalys

Så har vi äntligen (?!) fått en regering (även om den formellt sett inte är tillträdd efter den konselj som hålls på slottet senare i eftermiddag). Här några iakttagelser kring såväl regeringsförklaringen liksom sammansättningen på statsråd.

Regeringsförklaringen följde till övervägande del de 73 punkterna i Januariavtalet. Löfven valde att presentera förslagen i liten annan ordning och med några andra ordval än vad som står ordagrant, men till stor del höll han sig till avtalet som manus. I slutet av förklaringen presenterades några saker som låg utanför avtalet, bland annat straffskärpningar, kriminalisering av deltagande i terroristorganisationer och en betoning av EU.

Regeringens sammansättning och organisation 

Apropå betoning av EU så är det detta som förklarar varför Hans Dahlgren görs till EU-minister med placering på Statsrådsberedningen. EU är centralt för Sverige – är signalen, inte minst när Storbritannien lämnar (och hur det nu sker). Dahlgren är en gammal räv i regeringssammanhang och alltså en väldigt viktigt person för Löven. Dahlgren kan jämföras med att Reinfeldt utsåg Carl Bildt eller Göran Persson Jan Eliasson. Denna typ av grå eminenser är mycket värdefulla för en statsminister. De ger kunskap och dessutom skänker de tyngd till regeringen i och med sin erfarenhet.

Matilda Ernkrans och Jennie Nilsson är okända personer för allmänheten. Båda har dock varit ordförande för viktiga riksdagsutskott (utbildnings- respektive näringsutskottet). Det är tydligt att Löfven vill hämta personer ur riksdagen. Detta brukar ibland lyftas fram som en del i definitionen av parlamentarism – att regeringen är förankrad i riskdagen med mandat (och erfarenhet). Den kommande regeringen kan få en skakig tur fram till nästa val (när det nya sker) och att ministrarna har förståelse för hur riksdagsarbetet och arbetet i utskotten fungerar är då en väsentlig kunskap. En minister måste förstå att förslag som läggs kan komma att stöta på patrull och kräva förhandling i  riksdagen.

Det som förvånar med valet av Ernkrans till ansvarig minister för högre utbildning och forskning är hennes relativa korta tid med utbildningsfrågor. Hon tog över som ordförande i utbildningsutskottet efter Lena Hallengren som blev minister under 2018. På presskonferensen nämnde Erkrans vikten av att högre utbildning ska vara tillgänglig i hela landet och att lärarutbildningen är viktig att satsa på. Det är så klart viktiga frågor, men universitetsvärlden vill troligen ha mer – inte minst en minister som vill satsa på forskning. Universitetsvärlden kan ibland vara skoningslös mot politiker – man förväntar sig att ansvarig minister förstår hur verksamheten fungerar och dess behov. Frågan om Ernkrans kan leva upp till det, och skapa det förtroende inom sektorn.

Nilsson, som utsetts till Landsbygdsminister, i sin tur är en klassisk ”partist”.  På sin sida på Socialdemokraterna presenterar hon sig som : ”Jag kommer från en glesbygdskommun, är kvinna, tonårsförälder och vårdbiträde.” Hon har en facklig bakgrund från Kommunal. Sedan 2014 har hon suttit som ordförande i Näringsutskottet. Erfarenheten från näringsutskottet i kombination av att komma ifrån, och verka politiskt i en glesbygdskommun, har hon troligen kvalificerat till jobbet som Landsbygdsminister. Att hon har en bakgrund i Kommunal göra inte saken sämre.

Att Anders Ygeman lyfts tillbaka in i regeringen är inte förvånande alls. Han har velat detta sedan dagen han fick lämna. Kanske är inte rollen som energi- och digitaliseringsminister en favoritportfölj för honom men bättre än inget alls. Det är två stora frågor han ska hantera. Digitaliseringsfrågorna har leget ihop med bostadsfrågan i förra regeringen, under Peter Erikssons ansvar. Eriksson upplevde, enligt egen utsago, att det var två områden som spretade. Frågan är om energi och digitalisering blir mer förenligt och hanterligt?! Ygeman betraktas av många som en kronprins till Löfven. För att vinna mark till posten behöver man både bygga förtroende genom sakpolitiska framgångar men även genom att synas! Den förra energiministern Ibrahim Baylan har varit fullständigt frånvarande de gångna fyra åren – frågan är om Ygeman kommer lyckas synas mer?! För sin egen framtids del (om han vill bli partiledare alltså) måste han jobba på saken.

Apropå kronprinsar, Mikael Damberg ”degraderas” från departementschef på Näringsdepartementet till inrikesminister på Justitieminister – alltså vice chef på departementet. Å andra sidan – om Damberg ska ha en chans på partiledarposten måste han profilera sig utåt. Även han har varit fullständigt osynlig för allmänheten i fyra år. I  minister ansvarig för polisen kommer han nu garanterat att både synas och höras i samhällsdebatten och rent medialt. Denna position kan alltså vara ett strategiskt sätt att få exponering, även om själva positionsförflyttningen i sig kan betraktas som ett karriärmässigt nedköp.

Miljöpartiets nya statsråd är också mindre kända för allmänheten. Amanda Lind, ny kulturminister, har i och för sig synts en hel del som partisekreterare (och dessutom en kommunikativt skicklig sådan). Lind lyftes in som partisekreterare 2016 i och med Miljöpartiets förtroendekris till följd av ett antal skandaler. Lind kom in och gav tydliga raka svar och gav ett allmänt proffsigt intryck – precis vad MP behövde där och då. Hon har varit kommunalråd i Härnösand vilket naturligtvis är en fördel i en regering som har ett stort arbete med landsbygdsfrågor framför sig – det undkommer troligen inte på kulturens område. Linds företrädare Alice Bah Kuhnke kom in utifrån i politiken och regeringen. Syftet för MP var just att ta en person med egen lyskraft, en kändis, och att på så vis skapa uppmärksamhet och på sikt förtroende. Bah Kuhnke har lyst – ibland kanske lite för mycket. Initialt var hon illa omtyckt i kulturkretsar men lyckades efter hand skapa sig bättre relationer i sektorn. Kanske har Mp lärt av sitt misstag att ta in en kändis som på gott – och ont – skapar (för mycket) rubriker. Med Lind blir det en helt annan, troligen lugnar, framtoning.

Åsa Lindhagen är också hon ett okänt ansikte för allmänheten när hon nu utses till Jämställdhetsminister. Hennes bakgrund liknar på sätt och vis Åsa Romsons med sitt tidigare engagemang som socialborgarråd i Stockholms stad. I övrigt är hennes CV som många miljöpartisters: har varit aktiv i civilsamhället (Röda korset) och är universitetsutbildad (civilingenjör, Industriell ekonomi). Hennes portfölj är svår. Jämställdhetsfrågorna är å ena sidan helt i politikens mitt idag, å andra sidan är de med överallt – så att det är troligen svårt att bli en profilerad minister på området. Hon har även ansvar för arbete mot segration och diskriminering – också det svåra områden. De finns på sätt och vis överallt.

Sammantaget – och utan att gå igenom samtliga förändringar i och med den nya regering – kan sägas att det är trygghet och försiktighet som präglar sammansättningen av den nya regeringen. Inga kända profiler som riskerar att köra ett eget race. Inga personer som har en tydlig höger- eller vänsterprofil (hos de socialdemokrater som tas in). Nej här handlar det om att få med trygga partister, såväl från S och MP, som kommer vara lojala mot regeringen och det avtal man ingått med C och L. De personer som valts kommer inte sticka ut eller iväg. De är arbetsduglig och lojala. Kanske inte jättespännande men troligen det som behövs i det högst osäkra läge regeringen går in i. Det är många backar man ska ta sig över.

En sista iakttagelse är att S håller hårt i ”sina” politikområden. MP får det som blir över och det som uppfattas vara MP i mångas ögon: miljö, bistånd, kultur, jämställdhet. Per Bolund är en miljöpartist i kostym och kan få vara kvar på Finansdepartementet. 😉

 

 

Minnen och framåtblick 2019 – Södertälje

Årskrönika om Södertälje

 

Politiksnack

Dagligen under Almedalsveckan träffade jag och Hanna Wallinder en person ur näringslivet och en från partipolitiken i programmet ”Politiksnack med hanna & jenny”. Vår ambition med programmet var just att få till ett möte mellan dessa sfärer. Vår, liksom våra gästers, konklusion är att den här typen av möten och snack om politik bör ske oftare. Inte minst behöver politiken lyssna till näringslivet. Företagare och entreprenörer sitter inne på kunskaper och erfarenheter om svensk arbetsmarknad som är oerhört väsentliga. Näringslivet i sin tur kan naturligtvis vara behjälpta av att bättre förstå politikens villkor.

Här kan ni titta på några av programmen:

 

 

 

 

 

 

Hägglund levererade

Göran Hägglund talade i Almedalen i kväll. Det var ett bra tal. Talet innehåll både humor och allvar men samtidigt med förankring i de egna värderingarna. Hägglund är en bra talare, det vet vi sedan tidigare. Han är även en rolig talare, vilket vi också vet om. I kväll skämtade han friskt med ordvitsar om de rödgröna som trädgårdsmästare som inte kan sköta en trädgård, liksom ett stycke om att det kommer att komma ett ”skatteanfall” vid ett regeringsskifte.

Dagens nyhet är löftet om en garanti till plats på äldreboende för personer över 85 år. Ett klokt fokus sett till att frågan om äldre är en av partiets kärnfrågor. Dessutom kan många väljare uppleva att köer för äldreboende är ett reellt problem.

I talet berördes annars flera olika områden, likt .ex.: försvars- och säkerhetspolitik, med tanken om ett eventuellt NATO-medlemskap. Det förvånar många att Hägglund och Kd lanserar detta. Det är dock logiskt eftersom det dels kan locka över moderatväljare som vill gå med i NATO, dels är försvarsfrågor något som konservativa partier (vilket KD delvis är) vanligen värnar om.

Hägglund berättade även att KD kommer driva frågan om förstatligande av sjukvården inför valet. Berättelsen som ledde fram till detta besked i talet berörde. Det handlade om en kvinna som fick cancer och till följd av bristande samordning och effektivitet i vården dog ett år efter diagnos. Jag blir sällan berörd av partiledartal men detta stycke gav mig rysningar.

KD lanserar i dag även ett förslag om att alla barn i skolan ska ha idrott varje dag. Detta berättade Hägglund om i talet. Motiveringen till förslaget är smart. Det handlar om att alla barn ska få lika möjligheter till god hälsa. Man kan inte välja sina föräldrar, sa Hägglund, och vissa tycker det är viktigt att barnen rör på sig andra inte. Alla ska ha rätten till detta och därför detta förslag. Paketeringen av förslaget är smart, även om det skulle kunna tolkas som motsägelsefullt att staten ska bestämma över om barn rör på sig eller ej, då KD i många frågor vill att staten ska backa tillbaka från familjernas liv.

Vidare talade han om vikten av att föräldrar ska få bestämma själva över sina föräldradagar och att föräldrar måste stöttas i att sätta gränser för sina barn och upprätthålla moral och respekt.

Det var som sagt ett bra tal som klokt nog fokuserade på KD:s egna värden och mindre på Alliansen som helhet. Ska partiet överleva är detta enda vägen.

Jag skulle ge talet en 4 av 5 möjliga.

 

Så blir man vald

Blev intervjuad av Aftonbladets Partiprogrammet om Hur blir man vald?

 

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalle-och-politik/almedalen/article45967.ab

Löfven och teknikkaos

I kväll talade Stefan Löfven. Talet var långt, cirka 40 minuter. Det var dessutom ett rätt hattigt tal. Löfven hoppade från tuva till tuva och det var bitvis svårt att hitta den röda tråden. I och för sig var talet ideologiskt och Löfven och Socialdemokraterna har höga ambitioner för Sverige: lägst arbetslöshet i EU 2020, topp 5 bäst skola i EU om 10 år, och ta bort klyftor i hälsa mellan människor. Frågan som kvarstår är HUR detta ska ske. Självklart kommer det krävas skattehöjningar. Om detta talade dock Löfven inte något alls. Frågan är om det är smart eller om det tvärtom skulle vara klokt att faktiskt berätta om vad som krävs för att satsa. I dag presenterade S ett förslag om maxtak på antalet barn i förskoleklasser. Begreppet maxtak ska få oss att associera till maxtaxa vilket gick hem i stugorna för några val sedan för S.

Löfven pratade en hel del om jämställdhet – vilket var helt förväntat. Detta som ett försök att parera F! och de väljare man antar sig tappa till detta parti.

Mitt betyg på Löfvens tal är en 3a av 5 möjliga.

Programmet Politiksnack med hanna & jenny fick problem med tekniken, vilket gjorde att ett väldigt väldigt spännande samtal med Veronica Palm, Socialdemokraterna och Ann Öberg, Svenskt Näringsliv bra spelades in med ljud och inte bild. Strulet i sig tog x antal timmar att lösa.

Under tiden hällregnade det ute. Programmet spelades således inte in på balkongen utan i vårt vardagsrum. I morgon kommer det vara möjligt att lyssna på programmet på Youtube.

Kvällen har jag ägnat åt att vara med i Politikerquiz, arrangerad av Makthavare.se. Ett antal statsvetare ställde upp i ett statsvetarlag. Det blev väl inte total förnedring för vårt lag, men nära på.

Imorgon är det kristdemokraternas dag.

 

 

 

 

 

Almedalen 2014

På söndag morgon tar jag båten över till Visby för en veckas hundraprocentigt fokus på politik och samhällsfrågor. Almedalen är alltid en väldigt rolig och hysterisk vecka. Detta supervalår kommer den sannolikt bli ännu mer hysterisk – om det nu är möjligt. Jag kommer att delta på ett antal olika seminarier, dels i egenskap av den som svarar på frågorna, dels som den som ställer dem. Här länkar jag till de seminarier jag kommer vara med på: almedalen_2014. Som framgår rör det frågor som svensk skoldebatt, vilka som kommer kunna regera ihop med vilka, politik och psykologi, svensk arbetsmarknad, matchning och ungdomsarbetslöshet – och så klart min nya bok om ledarrekrytering.

Utöver seminarierna kommer jag vara med i SVT Forum för att där kommentera vissa partiers pressträffar (KD, SD och FP), och ett partiledartal (av Jonas Sjöstedt). I Aftonbladet TV (mån 14.00) liksom i SVT Gomorron (tis 8.20) kommer jag vara med och prata om min bok.

Utöver detta har jag och Hanna Wallinder ett helt eget projekt detta år i Almedalen. Vi kommer dagligen att spela in och sända ett program från vår balkong mitt i Visby. Programmet Politiksnack med hanna & jenny, sänds i vår Youtube-kanal (https://www.youtube.com/channel/UCe-cfbJ0MNVGv_D72BXW7Cw) och kan även återfinnas i sociala medier. I programmet kommer vi att samtala med en politiker och en person ur näringslivet om Almedalen och politik. Tanken är att få till ett möte mellan politik och näringsliv och att just snacka politik. Kolla gärna in detta program. Gå även gärna in och gilla vår sida på Facebook: https://www.facebook.com/politiksnack?ref=ts&fref=ts. Vi finns även på Instagram.

Utöver detta kommer jag prioritera att lyssna på partiledarnas tal. Och att gå på DJ-battle – veckans höjdpunkt.

Två politiker, två intervjuer

I höstas spelade jag och producenten Eva Beling in två program där jag intervjuar politiker. Vår förhoppning är att programmen kan bli fler, men det bygger på att vi kan få sponsring/pengar. Nedan finner ni ett program där jag intervjuar den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson, och ett där jag intervjuar den socialdemokratiska riksdagsledamoten Mikael Damberg. Vår ambition i programmen är att få till ett initierat, nyfiket och intressant samtal mellan mig som statsvetare och en politiker.

 

Att prata om flyktingmottagande

I lördagens Expressen hade jag en krönika som handlade om det ojämlika flyktingmottagandet bland Sveriges kommuner. Det finns en påtaglig skevhet i mottagandet där somliga kommuner tar emot väldigt mycket flyktingar medan andra tar emot få eller inga. Detta anser jag är fel. Det verkar även de flesta partier och politiker tycka är fel. De flesta är överens om att det bör vara ett jämnare mottagande. Hur detta ska åstadkommas verkar dock vara en mycket laddad fråga. Jag föreslår i texten – avsiktligt provokativt – att kommuner ska kunna tvingas att ta emot flyktingar. Ordet tvång är laddat. Absolut. Och kanske vore det bättre att uttrycka det som att hela Sverige borde dela på bördan eller möjligheten, beroende på hur man ser det, att ta emot flyktingar. Det vill säga, att tona ned och nyansera. Absolut.

Dock, om Sverige som land, nationellt, på riksnivå, beslutat att vi ska ta emot flyktingar och vara ett öppet land – är det då inte mer än rätt att just SVERIGE – HELA Sverige – har en öppenhet för detta? Jag förstår inte provokationen i att påtala detta? Om inte hela Sverige, alla kommuner, ska ta emot flyktingar – varför ska det då vara möjligt att söka asyl till landet Sverige? Ett alternativ är väl i så fall att vi även delegerar beslutsmakten över ett flyktingmottagande överhuvudtaget till kommunal nivå? Det blir märkligt att välkomna flyktingar till vårt land, men sedan ska de bara kunna bo i vissa kommuner. Någon påtalade att det är kränkande för individen att tvinga kommuner att ta emot och att flyktingar ska tvingas att bo i hela Sverige, inte bara i vissa kommuner. MEN är det inte lika kränkande för individen (flyktingen) i dag, att just INTE kunna få bo i vissa kommuner pga att de inte tar emot? Välkommen till Sverige, men ja, till vissa delar av Sverige. Det finns en dubbelmoral i resonemangen som jag tycker är provocerande, på precis samma vis som många blir provocerade av mitt förslag om att samtliga kommuner ska ta emot flyktingar. Att på riksnivå förespråka att Sverige ska vara ett öppet land, men att detta bara ska gälla i vissa kommuner men inte i andra – det är ett resonemang som blir konstigt.

Utöver detta så är det ett faktum att det blir en ekonomisk och social orättvisa i det skeva mottagandet. Kommuner med högt flyktingmottagande får stora utgifter som kommuner utan mottagande slipper. Idag försöker detta korrigeras genom omfördelning av pengar men dessa räcker inte till. Jag anser att det kommunala självstyret är viktigt. MEN jag tycker också att det är viktigt att Sverige som land har en rättvisa kommuner emellan.

Okej, så långt själva innehållet i texten. En annan aspekt av texten är mottagandet. Under helgen har jag fått löpa någon form av virtuellt gatlopp på Twitter. Människor med uppenbart främlingsfientliga åsikter har rasat av ilska mot mig. Även min mailbox har överfyllts av arga och elaka mail. Somliga har även ringt eller skickat hotfulla sms. Ilskan och provokationen späddes på av att jag på just Twitter svarade jakade på att jag skulle kunna öppna mitt hem för flyktingar om det var nödvändigt. Absolut, det skulle jag göra. Finns ingen bostad i kommunen skulle jag temporärt låta människor på flykt få bo hos mig. Häcklandet över detta vet inga gränser.

Den här stormen gör mig mest beklämd och ledsen, för vårt samhälles skulle. Sprängkraften i flyktingfrågan är obehaglig. Kanske är det bara en liten mycket aktiv och röststark grupp som är skickliga på att organisera sig. Kanske. Samtidigt tycks ämnet beröra och uppröra brett. Och det är inte bara bland människor som hänger på avpixlat.

Utöver den här upprörda gruppen, har också en annan grupp ilsknat till över min text. En mer etablerad grupp i samhället. I den framförs låga argument om mig som person. Jag har en låg begåvningsnivå, är naiv, säger plattityder, är okunnig, korkad och får bara delta i det offentliga rummet på grund av hur jag ser ut!? Jag har full respekt för att människor inte håller med mig i sak. Full respekt. Och jag vill gladligen föra en diskussion om frågan. Dessutom är jag som person mycket öppen för alternativa synsätt och lär mig gärna att se saker på ett nytt sätt. Men, något jag verkligen föraktar det är människor som pratar bakom ryggen och sänker nivån till att handla om person istället för sak. Det är fegt och sorgligt.

Jag hoppas att debatten om Sveriges flyktingmottagande fortsätter. Och – jag hoppas innerligt att nivån i svenskt debattklimat höjs. I helgen var den pinsamt låg.

Hur blir man vald till partiledare?

Under det gångna året har jag ägnat mig åt att skriva klart en bok som heter Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier. Nedan berättar jag kort om vad boken handlar om. Om den verkar intressant så finns den i lager hos Liber i augusti. Boken kommer att lanseras i Almedalen under vecka 27.

Först en kort bakgrund till boken Hur blir man vald? Jag disputerade 2009 på en avhandling om partiledarideal. Min avhandling, En kompispappa och en ytlig djuping. Om partieliters ambivalenta partiledarideal, analyserade hur man fantiserar om idealt partiledarskap i socialdemokraterna respektive folkpartiet. Resultatet visade att båda partier hade tämligen komplexa ideal, fyllda av motsägelser. Samtidigt framgick att det var olika typer av ledare som idealiserades i de två partierna. I socialdemokraterna vill man ha en ”kompispappa/mamma”, i folkpartiet en ”ytlig djuping”. Här kan man läsa En kompispappa och en ytlig djuping.

Efter avhandlingsprojektet hade jag fått förhållandevis goda kunskaper om hur partier fantiserar om ledarskap. Men vem väljer man då egentligen till ledare? Och hur går denna process till? Det var frågor som jag nu blev nyfiken på och ville försöka besvara. Under ett antal år penetrerade jag dessa frågor, denna gång med strålkastarljuset mot socialdemokraterna, moderaterna och miljöpartiet. Den naiva frågeställningen som jag lekt med under hela projektets gång har varit ”om jag skulle lösa medlemskap i parti x i dag, skulle jag då kunna gå in i detta med 1. En uttalad och öppen ambition att bli partiledare och 2. En dag nå toppen av partiet och bli dess ledare? Eller, är det något speciellt som krävs av mig, min person och min bakgrund för att nå detta mål, och i så fall vad?”. Svaret på min naiva frågeställning är nej! Jag kan inte bli partiledare/språkrör i något av de tre studerade partierna. I boken beskrivs varför och vad det är som krävs för att avancera till toppen av ett svenskt riksdagsparti. Så här står att läsa på bokens baksida:

”Hur gick det till när Håkan Juholt blev partiledare för Socialdemokraterna? Varför valde Miljöpartiet Åsa Romson framför Mikaela Valtersson till kvinnligt språkrör? Varför tog Bo Lundgren över efter Carl Bildt i Moderaterna?

Hur blir man vald? handlar om partiledarrekrytering i tre svenska partier och ger svar på dessa frågor. I boken studeras ledarskiften i Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Moderaterna. Boken baseras på ett unikt material bestående av intervjuer med över hundra personer i de tre partierna.

Utifrån partiteorier, men även genom att behandla ledarskiften som en policyprocess, resoneras i boken om var makten över de olika skiftena legat, liksom varför en viss person valts framför en annan. En slutsats är att upplevelsen av läget i partiet vid de aktuella skiftena tycks ha påverkat processen och dess utfall.

Hur blir man vald? vänder sig till studenter inom samhällsvetenskap som vill lära sig mer om hur partier fungerar. Boken riktar sig även till dem som har ett allmänt intresse för svensk politik, partier och ledarskap.”